RECENSION – LITTERATUR

Stark stämning i bergsäkra debuten ”Taberg"

5:30 min

Poeten Adam Westman är född 1988 och har tidigare gett ut en kortare poesiskrift, en så kallad chapbook. Nu debuterar han i fullformat med boken "Taberg". Kulturredaktionens Olof Åkerlund läser en stämningsfull, fåordig dikt som väcker tankar om tiden.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Den svenska poesihösten har fått en flygande start och det är inte minst de rutinerade lyrikdebutanterna som gett den vingar. Romanförfattaren Lyra Kolis smått besatta studie av ett vidunder i ”Leviatan”, skribenten Judith Kiros undersökning av rollfiguren Othello i boken ”O” och den i mindre format publicerade poeten Adam Westmans genomlysning av en plats i ”Taberg”.

Tre monografier, på sätt och vis, där det avgränsade ämnet inte alls utgör en begränsning, utan mer en fast hållpunkt, en plats att återvända till.

Medan Kolis och Kiros avtäckande och upptäckande tar många former och mynnar ut i allt från lärodikt och sonetter till lyrisk essäistik och avlyssnade nätforumsdiskussioner, är Westman på samma gång mer stram och mer öppen.

Småländska Taberg är en ort strax sydost om Jönköping, som hörs på namnet är det också ett berg, en plats för gruvbrytning sedan 1400-talet, som idag förvandlats till ett naturreservat. Taberg är också platsen där Malmöbon Adam Westman växte upp. En plats som går i grönt och rött, med dammlungor och vatten som inte smakar vatten. Men också med fågelsång och feta rododendronblad som drömmer om sommar. Ett lågmält naturparadis och ett sönderbrutet postapokalyptiskt landskap under samma migrerande himlar.

Bergsbrytning och radbrytning är två ledord i den första av bokens sex sviter, där ord står ovanpå ord, aldrig mer än ett på varje våning. Att de står precis där de står av en anledning, betvivlar man aldrig. Gruvdriften, naturen och den mänskliga kroppen går in i varandra i glosor som hålighet, styckad, särlagda, ådran, förbrukad.

Efterhand som boken börjar kretsa kring en brödraskara släpps det lyriska flödet fram en liten aning, men snart dras kranen åt igen. Det är en sammanhållen och nästan sammanbiten diktbok, men den suggestiva energin och stora öppenheten – där ett ord växelvis kan föras till det föregående och efterföljande, alltmedan dikten mjukt byter takt – gör att läsaren aldrig får tråkigt.

Att bryta berg är att gräva i tiden. Och även om mycket redan har hunnit sägas om denna omskrivna diktsamling så har det inte talats särskilt mycket om dess speciella förhållande till det tidsliga. Dåtid, nutid och framtid är här inga låsta fack där avsändaren står fast i mitten, utan snarare tre heideggerianska horisonter som öppnar sig på lika villkor. På ett ställe står det:

de är älskade utan vy

tills skulden ströp dem

Att namnge en diktsamling efter sin uppväxtort kan ses som ett våldsamt övertagande och ett försök att kontrollera en plats som format en, på samma sätt som platser tenderar att forma sina invånare. Men även om man anar en sorts frigörelse genom orden, som inte minst kan förnimmas i slutsvitens titel ”en dag vokaler”, så ser jag inga sådana aspirationer. Det vilar snarare en omsorgsfull tyngd över hela boken.

När ordet ”jag” visar sig först på sidan 35 får det därför en särskilt kraft.

jag tänker

på det

varje dag

var

dag

kväll

efter

en sotig

hållning

i fönstret

Taberg inleds med ordet ”kom” och avslutas med ordet ”slut”, en sorts perfektionism som också avspeglar sig i Nina Ulmajas fantastiska omslag, där författarnamnet, förlagsnamnet och titeln tillsammans subtilt bildar konturen av ett berg, i ett grönt och rött ljus.

Titeln är med rätta störst. För även om Adam Westman med sin stämningsfulla, starka fullblodsdebut inte öppnar en ny dörr i svensk poesi, så skriver han in bokens huvudperson i litteraturhistorien, och den huvudpersonen heter ingenting annat än Taberg.