Sven-Harrys konstmuseum firar 10 med party för Öyvind Fahlström
- Det har gått 45 år sedan konstnären Öyvind Fahlström dog 1976, och 25 år sedan hans konst åter fick ett kraftigt internationellt uppsving.
- Fahlström var en central person både i Sverige och utomlands under 50-, 60- och 70-talet, med bildkonst, ljudkonst, filmer, radio och TV.
- Nu kan man se en omfattande utställning på jubilerande Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, "Party för Öyvind", sammanställd av Barbro Schultz.
Öyvind Fahlström har oftast beskrivits som ett slags mänskligt membran som satt i New York eller Paris och tog in världshändelserna, för att sedan abstrahera dom i märkliga spelplaner, mobiler, kartor och diagram.
Men på Sven-Harrys är det Fahlströms sociala roll som betonas, och inte minst den både vildsinta och samhällstillvända tidsandan som kommer till uttryck i verk av honom och ett 80-tal konstnärer, svenska och internationella som alla kände sig som hans vänner.
Den bild man har av Öyvind Fahlström beror väl på hur gammal man är, men jag tror ändå att dom flesta betraktar honom som en ikon från popkonstens och upprorets 60-tal, och möjligen också av det stökiga 70-talet.
Under 50-tal och tidiga 60-tal sysslade Öyvind Fahlström mest med abstrakt måleri. Det var verkligen abstrakt, och föreställde inget man kunde känna igen, men det förebådade genom sin envetna, för att inte säga maniska detaljrikedom, dom stora figurativa bildbyggen som skulle följa.
Jag stannar gärna i dessa märkliga målningar, som blandar slafsigt kludd med ytterst noggrant återgivna detaljer. Som bildar landskap utan kännbar rumskänsla och rebusar utan synligt sammanhang. Som lyckas undfly varje motivmässig fästpunkt - så fort man hittar något som skulle kunna föreställa en växt eller en kroppsdel, så löser formen upp sig.
Men sen ser man linjerna till popkonstens serietidningar – med den skillnaden att Fahlström lyckades abstrahera seriefigurerna också - det vanligtvis tydligaste som finns. Han klippte ut tusentals detaljer ur tidningen Mad och satte ihop till dom jättelika abstrakta kollagen ”Dr Livingstone, I presume” och fick hustrun Barbro Östlihn att kopiera över det till en stor målning, där motivet blivit en djungel av figur-embryon att gå bort sig i.
Sen kan man förstås inte sluta förundras över den encyklopediska informationsmängd som sammanställs i färgkartorna och figuriseringen av världskapitalismens cyniska spel, där är Fahlström som alla vet en förebild som politiskt engagerad konstnär.
Men efter att ha gått igenom allt det där måleriet, så blir det mest att jag försjunker i det märkliga sätt han skänkt allt detta alarmerande politiska innehåll dessa märkliga abstrakta former.
