Tadzjikistan i stormens öga

8:48 min
  • Efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan vänds nu världens blickar också mot Centralasien och ett annars sällan uppmärksammat land som Tadzjikistan.
  • Med sin långa landgräns till Afghanistan i söder ses landet som en trolig tillflyktsort för de många afghaner som nu vill fly sitt land men också som en möjlig väg för terrorister som med talibanerna vid makten väntas få större spelrum.
  • Och i det visserligen mycket fattiga och totalitärt styrda Tadzjikistan växer oron för att den stabilitet man vant sig vid nu kan stå på spel. Vår korrespondent Johanna Melén har besökt en by alldeles vid den afghanska gränsen. 

En lätt vind blåser mellan de låga lerhusen som ligger alldeles vid randen av det sandklädda berget. Sherovgan står i kamouflagemönstrad t-shirt vid sin motorcykel och blickar ner i dalgången.

– Vårt hus låg därnere, säger han.

Därnere, med melonfälten på ena sidan, floden Panj på den andra och på andra sidan floden börjar Afghanistan.

– Ja, det är väldigt nära säger Sherovgan.

I somras, liksom förra sommaren, när striderna ännu pågick mellan talibaner och afghanska regeringssoldater kunde man både se och höra kriget härifrån. Det hände att förlupna kulor nådde över floden och i somras sålde Sherovgan och hans familj huset, flyttade längre bort från gränsen.

– I rättan tid, säger han.

En flicka, Amina, kommer fram till oss med ett stort klotrunt tunnbröd i händerna. Hon säger ingenting men går inte förrän vi har brutit varsin bit av det nygräddade brödet.

– Du ser, säger Sherovgan, vilken gästfrihet som råder här.

Sen säger han med munnen full av bröd att han nog ändå inte tror att de, talibanerna, ska ta sig över gränsen hit.

– Jag tror inte att de vågar ta risken. Vi har en stark stat här.

Någon kilometer bort ligger Farkhor och där, mitt i stan, ståtar stadens tehus, tre våningar högt med vackert snidade balustrader. Ovanför entrén blickar presidenten, Emomali Rakhmon, ner på sitt folk. "Vi är stolta över vår president" står det ovanför bilden.

Fotografier över Emomali Rakhmon, med tillnamnet "Grundare av fred och nationell enighet, nationens ledare", syns överallt i Tadzjikistan. Det är till honom, enväldig president sedan 1992, tadzjikerna ska sätta sitt hopp och sin tilltro. Det är honom invånarna tackar för stabiliteten.

Inne i tehuset serverar Zanjiramoh gästerna, iklädd lilablommig klänning och vitt förkläde.

– Eftersom vi levt ett så fredligt liv känner vi oro för att det ska bli annorlunda, att något ska hända nu, säger hon.

– När vi arbetar hör vi gästerna prata om allt det här som händer. Om talibanerna som tagit makten i Kabul. Vi ber till Gud dag och natt för fred och stabilitet. Med Guds hjälp ska vår president skydda oss, säger Zanjiramoh.

Samtidigt med det förra talibanstyret i Afghanistan, på 1990-talet, pågick ett inbördeskrig i grannlandet Tadzjikistan mellan olika grupperingar, däribland islamister och den tadzjikiska armén. Att det till slut blev fred tackar man idag presidenten för. I Tadzjikistan är en majoritet muslimer men statsskicket är sekulärt och sedan kriget råder nolltolerans mot radikal islamism men också mot all opposition. Religiösa partier är förbjudna.

På gatan utanför tehuset dyker Sherovgan upp på sin motorcykel igen. Han som sålde huset för att komma längre bort från den afghanska gränsen. Han berättar om killarna härifrån, han kände dem inte själv, som för ett antal år sedan gav sig av till Syrien för att strida för IS.

– Men de kom aldrig tillbaka, säger han.

Det finns uppgifter om att radikaliserade män från Tadzjikistan nu också anslutit sig till talibanerna, på andra sidan gränsen. Att en del av dem till och med vaktar den afghanska sidan av gränsen. Det har bland annat Radio Free Europes tadjzikiska gren rapporterat om under sommaren. Och däri finns också en förklaring till att Tadzjikistan än så länge inte öppnat gränsen för flyktingar från andra sidan, av rädsla för att möjliga terrorister ska slinka genom.

Även om talibanföreträdare själva sagt att de inte vill grannlandet Tadzjikistan något ont. En annan förklaring är den utbredda fattigdomen. För att ta emot några större flyktingströmmar kräver landets ledning ett rejält ekonomiskt stöd från omvärlden, från EU. Tadzjikistan beskrivs ofta som Centralasiens fattigaste land, fattigast av alla forna Sovjetrepubliker. En stor del av landets ekonomi består av pengar som gästarbetande tadzjiker skickar hem från utlandet.

Shevrogan ska snart ge sig av igen. Till Moskva.

Han har rest fram och tillbaka de senaste 15 åren. Tar jobb på byggen och kör taxi. För att kunna ge familjen här, frun och de två små barnen, ett bättre liv.

– Visst är det tungt och jobbigt, säger han. Men en lön här räcker bara till att överleva, handla mat. För något mer, att bygga ett hus, måste man resa bort och arbeta.

20 mil norrut, i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe, märks det också att något är på gång. På stadens trendigare kaféer sitter utländska diplomater med huvudena lutade mot varandra. Diskuterar Afghanistanfrågan, en möjlig flyktingvåg, ett kommande toppmöte.

På hotell Hyatt går män omkring och pratar ryska. Imorgon anländer Rysslands president Vladimir Putin till Tadzjikistan och dagen därpå inleds toppmötet mellan ledare från Shanghai Co-operation organisation. En säkerhetspolitisk organisation där förutom Tadzjikistan och Ryssland också Kina, Indien, Pakistan och flera andra centralasiatiska länder ingår. Afghanistanläget står högst på agendan. Tadzjikistan är för en gångs skull i händelsernas centrum.

Uppe på kullen, med utsikt bort mot Afghanistan, står läraren Muhammed och funderar kring frågan varför det har blivit så och vad han själv tänker om det.

Han kommer att tänka på ett tadzjikiskt ordspråk

Ordagrant betyder det: "Innan du sätter igång med något måste du veta hur du ska avsluta det".

– Alltså, säger Muhammed, innan du börjar med något, säg ett krig, måste du veta hur du ska avsluta det. Det är väl därför alla möts här nu, för att diskutera den frågan, säger han.