"The man who sold his skin" - inför Oscars

7:34 min
  • I helgen delas världens mest eftertraktade filmpris ut på Oscarsgalan. I klassen bästa internationella film, finns den uppmärksammade The Man who sold his Skin av tunisiska Kaouther Ben Hania.
  • En film som oväntat kombinerar de två ämnena konst och flyktingkris. Den handlar om flyktingen Sam Aly från Syrien som lånar ut sin rygg till en känd konstnär som på flyktingens ryggtavla tatuerar ett gigantiskt Schengenvisum som möjliggör en resa till oåtkomliga Europa.
  • Vår Mellanösternkorrespondent har sett filmen och intervjuat regissören Kaouther Ben Hania som också skrivit filmens manus.

Konstnären i filmen talar och förklarar att genom att tatuera ett Schengenvisum på den syriske flyktingens rygg, har han förvandlat honom till ett konstverk, dvs en vara, vilket paradoxalt nog gör att han fritt kan korsa gränser, till skillnad från om han varit en vanlig palestinier eller syrier.

Kaouther Ben Hania fick idén och inspirationen efter att ha sett ett liknande konstverk, en ryggtatuering, av den belgiske konstnären Wim Delvoye, utställd på Louvren i Paris.

– Efter att ha funderat mycket över människan under konstverket och varför man går med på att låta sig tatueras och ställas ut, tänkte jag omedelbart på en syrisk flykting i ett läge där den rika världen höjer sina murar.

– Och så föddes idén om att låta en konstnär tatuera just ett Schengenvisum på en rygg. Jag har alltid varit fascinerad också över designen i officiella dokument, säger hon.

I filmen låter hon alltså en känd och kontroversiell konstnär tatuera ett Schengenvisum på flyktingen Sam Alys rygg, efter att Sam förbannat orättvisan i att konstnären kan resa vart han vill, medan han själv inte kan ta sig till Bryssel där den kvinna han älskar blivit bortgift med en av den syriska regimens korrupta diplomater. Konstnären säger överlägset: det klär dig att vara arg.

Och så erbjuds Sam den flygande matta han behöver för att kunna ta sig till Bryssel. Vem tror du att du är, anden i flaskan, frågar Sam, och den uppburne konstnären svarar: Tja, ibland tror jag att jag är Mephistopheles.

Kaouther Ben Hania föddes i Tunisien, i  Sidi Bouzid, den stad där den arabiska våren tog sin början när grönsaksförsäljaren Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv. Hon säger att hon tror att denna vår eller revolution ännu pågår och själv är hon tacksam över den eftersom hon aldrig kunnat göra de filmer hon gör idag under diktaturen med censuren flåsande i nacken.

Hon är 44 år gammal och har tidigare gjort filmer om bl a tunisiska kvinnor. När hon denna gång valde att skildra konstvärlden kopplat till flyktingfrågan, höjdes vissa ögonbryn i filmbranschen, som om jag, en tunisier, inte hade rätt att ge mig i kast med sådana ämnen, som om de ville säga: håll dig du till dina kvinnoskildringar.

Detta påtvingade utanförskap, att vara utesluten från konstscenen, återspeglas på sätt och vis i själva filmen när flyktingen Sam Aly går oinbjuden på vernissage i Beirut för att äta sig mätt av buffén och ertappas av konstkuratorn som spelas av Monica Belucci.

Kaouther Ben Hania har en ständigt leende utstrålning men undertill har också hon en fuck off attityd och konstaterar till exempel att ingen ifrågasatte Ruben Östlund när han kritiserade konstvärlden i filmen The Square. Men en tunisier eller en syrier väntas prioritera andra frågor med starkare koppling till ren överlevnad.

En scen i hennes film för också delvis tankarna till Ruben Östlunds The Square  när en performancekonstnär hoppar upp på bankettbordet och förskräcker de välklädda gästerna. I The Man who sold his skin är det den tatuerade flyktingen Sam Aly som efter att hans ryggtavla sålts för 5 miljoner på auktion, vänder sig om och sprider terror i publiken genom att vråla som en terrorist på väg att detonera sitt självmordsbälte.

- Och jag vet också hur det är att inte kunna resa fritt, när den rika världen slutit sina gränser, och eftersom jag bara helt nyligen fick ett franskt pass, vet jag vilken skillnad det är.

Men om hon i början med arbetet med filmen kände ett visst motstånd från den etablerade konstvärlden, slutade det i sin motsats. Ett märkligt sammanträffande gjorde att på det museum i Belgien, där filmen spelades in, pågick just då en retrospektiv utställning av Wim Delvoye, konstnären som inspirerat Kaother Ben Hania. Och Wim Delvoye blev så entusiastisk inför filmmanuset att han bad att få en liten roll i filmen, vilket han fick.