Tidigare Migrantarbetare i Libanon kämpar för att andra unga inte ska resa: ”Slavliknande system”

9:10 min
  • Den svåra ekonomiska krisen i landet som pågått sen 2019 gör sitt,
    men pandemin har ytterligare förvärrat läget.

  • Många hushållsarbetare har sparkats från sina jobb när libaneser inte kunnat att betala för arbetet.

  • Unga tjejer som rest från Asien eller Afrikanska länder till mellanöstern i hopp om en bättre framtid med studier och pengar, berättar om att de mött en helt annan verklighet väl på plats. Hör Caroline Kernens reportage.

– Här är mjölet, förra veckan var det helt fullt av säckar här man kunde inte röra sig.

Här är mjölet, om du kommit förra veckan var högarna med mat varit mycket större, man kunde inte ens röra sig, säger Tsigereda Brihanu som visar mig runt bland torrvarorna de förvarar i vita säckar längs väggarna i sina lokaler. Ris, vitt mjöl och röda linser. Vi hjälper mer än 45 personer varje dagen säger hon. Och det har blivit svårare för oss också, det är väldigt dyrt, säger hon.

Tsigereda Brihanu är 25 år och från Etiopien, precis som de andra tre kvinnorna här idag. De arbetar på organisationen Egna Legna som tar emot tjejer som kommer från afrikanska länder för att jobba i Libanon med hushållsarbete. Städning, matlagning, barnpassning och som av olika anledningar behöver hjälp. Det är mest unga tjejer och mammor med små barn som vi hjälper, säger hon. De får mat av oss, de kan få hjälp med pengar och med pappersarbete, berättar hon.
Sen försöker vi också sprida information för att unga där hemma att inte åka, säger hon.

– De vet inget om hur det är i verkligheten. De föreställer sig att de ska åka till Libanon och tjäna pengar och förändra sin framtid, det är vad de tror, säger hon.

Tjejer som reser hit tror att de ska tjäna pengar och få en bättre framtid, de har ingen aning om verkligheten säger hon. För sju år sen kom hon som 18-åring från Etiopien för att arbeta hemma hos en familj. När hon åkte trodde hon att hon skulle plugga. Efter att ha sett hur illa många andra hemarbetare for startade hon 2017 en organisation tillsammans med några andra kvinnor från Etiopien.

– Tjejerna har massor av historier. De ringer och säger att de inte fått betalt på två eller tre år, de vill inte ens ha pengar de vill bara kunna åka hem, men de får inte för de har inte rätt papper.

Det finns så många historier från tjejerna som kommer hit. De ringer o berättar att de inte fått betalt på flera år. De ber inte ens om pengar, de vill bara lämna huset och åka hem till sitt land men de får inte, de har inte sina egna papper, säger hon.

Hon berättar om fall där arbetsgivaren som plockar upp tjejerna på flygplatsen på en gång tar hennes pass. Tjejer som blir slagna av sina arbetsgivare eller inte får betalt.
Och hon berättar att hon själv brukar ringa upp arbetsgivare och säga åt dem att betala, men att de ofta slänger på luren. Själv råkade hon inte illa ut där hon jobbade.

Det finns bra och det finns dåliga arbetsgivare, säger hon. Problemet är systemet, säger hon, det måste avskaffas, säger hon.

– Det finns och bra och dåliga arbetsgivare som, men det är systemet. De måste avskaffa systemet.

Det är det så kallade Kafala-systemet som hon pratar om.

Ett system där arbetsgivaren har kontroll över den anställde. I praktiken har det beskrivits som ett modernt slaveri.
Det säger också Tsigereda Brihanu.

– Vi lever på 2000-talet vi borde inte ha ett system där du behandlas som en slav, säger hon.

Vi lever på 2000-talet vi borde inte ha ett system där du behandlas som en slav, säger hon.

Enligt organisationen Human Right Watch finns runt 250.000 hushållsarbetare från andra länder i Libanon. Både de och andra organisationer som tex Amnesty har kritiserat Kafala-systemet och menar att det ökar risken för arbetstagaren att utnyttjas och kräver att systemet avskaffas.

Förra året antogs ett nytt standardkontrakt gällande hushållsarbetare hos Arbetsdepartementet i Libanon, som ska garantera bland annat minimilön, övertidsersättning och rätten att avsluta sitt arbete utan ett godkännande av sin arbetsgivare. Men beslutet har överklagats och inte implementerats ännu.

Med den ekonomiska krisen som pågår i Libanon sen 2019 där valutan tappat i värde, så har många hushållsarbetare sparkats från sina jobb när arbetsgivaren inte längre kunnat betala och haft svårt att ta sig hem. Nyhetsmedier har under året rapporterat om långa köer och kvinnor som sovit utanför ambassader i Beirut under.

Nästan 6.000 km därifrån, tvärs över Afrikas kontinent, På en marknad i Sierra Leones huvudstad Freetown så går 28-åriga Lucy Turay runt på en marknad, i flipflop-tofflor och med en röd megafon i handen.
Framför en grupp kvinnor som handlat kläder ropar hon ut information om hur det var att jobba som hushållsarbetare i Libanon för henne.

Åk inte till mellanöstern för att jobba, det är farligt, ropar hon.

2019 reste hon till Libanon i tron om att hon skulle arbeta som engelskalärare. Morgonen efter att hon landat klädde hon på sig och skulle gå till skolan, men blev utskrattat säger hon. Vilken skola? du ska jobba i köket här, sa dem.

– På morgonen klädde jag på mig och skulle gå till skolan, de skrattade åt mig när jag frågade, vilken skola?

De tog mitt pass, jag fick sova i köket. Ibland slog de mig och låste in mig på toaletten och om man frågade om sin betalning så blev de arga, säger hon.

– Det var helvetet, jag sov i köket i sju månader nästan, jag sov aldrig i ett rum.

Det var ett helvete. Istället för att komma och prata om dig som till vilken människa som helst, så slog de mig. Efter sju månader rymde hon från familjen och bodde tillsammans med andra kvinnor som gjort samma sak innan hon kunde ta sig hem.
Hon lämnade två små barn när hon åkte från Sierra Leone, och när hon kom hem efter 1,5 år så mindes inte den yngsta längre vem hon var.

– Hon kom inte ihåg att jag var hennes mamma, hon sa alltid att den som tog hand om henne när jag var borta var hennes mamma.

Hon reste till Libanon eftersom hon hade svårt att få jobb i Siera Leone och det är det många som har, det är därför många unga åker, säger hon.
Nu spenderar hon sina dagar med att på marknader och i skolor försöka informera unga om att det som de tror kanske inte väntar när de åker.

– Vi kan inte låta andra åka igen, när vi har sett hur det är, säger hon.

Efter allt vi har sett kan vi inte bara låta andra åka och möta samma saker, säger hon.

På ett litet bord i Egna Legnas lokal i Bierut ligger en bunt med papper.

– Här är istället för pass, tillfälligt pass.

Det är massa tillfälliga pass som organisationen hjälpt till att ordna för de kvinnor vars arbetsgivare behållt passen säger Tsigereda brihanu.

Hon pekar på en av högarna, där är kvinnor som anklagas för att ha stulit från sin arbetsgivare och inte får lämna därför, säger hon. Men vi har en advokat som jobbar på det, så vi hoppas de kan åka om två veckor.

En ung tjej har kommit in idag för att få hjälp.

– Hon vill ta med sin bebis och åka hem och hon måste ha pappren.

Hon är 19 år berättar Tsigereda Brihanu, hon kom till Libanon som 15 åring för att jobba hemma hos en familj. Nu har hon en liten nyfödd bebis med sig, som alla på organisationen samlas runt och gullar med.
Hon vill åka hem till Etiopien, och behöver hjälp med sina papper.

Är det ett problem om man fått barn frågar jag? Måste man ha pappans tillstånd då?

– Många av dem har inga pappor, ibland har de blivit våldtagna av sin arbetsgivare, ibland i en taxi. Ibland lämnar mannen när han får veta att hon är gravid, säger hon.

Det finns ingen pappa med i bilden, ibland har de blivit våldtagna av sig arbetsgivare, ibland av taxichaufförer eller så försvinner killen när han får veta att hon är gravid, säger Tsigereda Brihanu.

Hon själv vill åka tillbaka till Etiopien, men hon känner att arbetet i libanon fortfarande är för viktigt.

Jag ska ordna upp saker här, och sen ska jag åka tillbaka och plugga till Journalist säger hon.

Jag har sparat historierna härifrån i en anteckningsbok och jag ska skriva om dem sen, säger hon.

– Jag har sparat speciella fall i min anteckningsbok. Jag ska skriva om allting som jag sett här med mina egna ögon, säger hon.