Sovjets fall - 30 år

Transnistrien - landet som inte är

9:33 min
  • Det har i år gått 30 år sedan Sovjetunionens sammanbrott och femton självständiga stater föddes. Men i flera av de länderna pågår ännu konflikter som uppstod då och som fortfarande är olösta.
  • En av de platserna är den moldaviska utbrytarregionen Transnistrien, en smal landremsa mellan Moldavien och Ukraina där knappt en halv miljon människor bor.
  • I Transnistrien har man sin egen valuta, sin egna flagga och sina egna institutioner. Men fortfarande, 30 år senare, har utbrytarregionen inte erkänts av något annat land i världen. Sveriges radios korrespondent Johanna Melén reste dit.

På 25 Oktobergatan i Tiraspol står en blankpolerad vinröd liten Moskvitjbil med vidöppna dörrar och ut strömmar den klassiska poplåten "Vita rosor" från sent sovjetiskt 1980-tal.

25 oktober, dagen för det bolsjevikiska maktövertagandet 1917. Mittemot, på andra sidan Tiraspols genomfartsled tronar en gigantisk Lenin utanför Transnistriens parlament som bär det sovjetiskt klingande namnet Högsta Sovjet.

Transnistrien, som ibland beskrivits som den sista ännu kvarvarande sovjetrepubliken. Ett slags låtsasland med egen valuta, en egen flagga, egna pass och en alldeles egen utrikesminister. Han heter Vitalij Ignatiev och tar emot i den stora villan som är Transnistriens utrikesdepartement.

Vitalij Ignatiev börjar i konfliktens kärna med att slå fast att invånarna i Transnistrien inte är några separatister.

– Vet ni, Transnistrien, eller Pridnestrovie som det heter här, lämnade aldrig Sovjetunionen. Det var sovjetrepubliken Moldavien som lämnade Sovjetunionen. Vi, här, ville aldrig det, säger Vitalij Ignatiev.

Det är lika bra att ta det från början.

Sommaren 1990, då Sovjetunionen redan knakade i fogarna, antog parlamentet i den dåvarande sovjetrepubliken Moldavien en självständighetsdeklaration som innebar att moldaviska lagar skulle stå över sovjetiska. Vägen mot självständighet var utstakad men på andra sidan floden Dnestr, i Transnistrien, ville man inte följa samma väg. I Transnistrien talade en majoritet ryska och där fanns en rädsla för att minoritetens rättigheter skulle försämras i ett självständigt Moldavien som vid den här tiden beslutade att göra moldaviskan till landets officiella språk. Det talades också om att återupprätta den gamla unionen med Rumänien.

I september 1990 utropade därför Transnistrien sin självständighet.

Två år senare utbröt krig mellan transnistriska separatister, med stöd från rysk militär, och den moldaviska armén. Flera hundra människor dödades.

Sedan dess är frågan om Transnistriens status olöst. Inget land i världen har erkänt dess självständighet. Förhandlingar pågår under överinseende av OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, där slutmålet är ett Moldavien där också Transnistrien ingår men med någon form av särskild status.

– Det är som att vi går i cirklar, säger Transnistriens utrikesminister Vitalij Ignatiev som lägger all skuld på den moldaviska sidan, på regeringen i Moldaviens huvudstad Chisinau som han hävdar inte uppfyller det man kommit överens om. Fast när man talar med regeringen i Chisinau låter det precis tvärtom.

– Vi diskuterar om och om igen samma frågor och så har det varit i årtionden nu, säger Vitalij Ignatiev.

I stadsparken ner mot floden Dnestr sitter den ryska tsarinnan Jekaterina den stora staty. Som överallt i det forna Sovjetunionen spelar historien en viktig och komplicerande roll. På 1700-talet kom området att ingå i det ryska imperiet. I samband med andra världskriget blev Transnistrien del av sovjetrepubliken Moldavien.

2006 hölls i Transnistrien en folkomröstning som inte heller den erkändes av omvärlden och där en stor majoritet, enligt det officiella resultatet, röstade för självständighet men med en möjlig framtida union med Ryssland, som man saknar egen gräns till. Den drömmen väcktes åter till liv efter Rysslands annektering av den ukrainska Krimhalvön 2014. Transnistriska politiker vände sig till Moskva med önskan om att få bli upptagna i den Ryska federationen.

På en parkbänk vänd mot floden sitter pensionärerna Jevgenij och Viktor och säger att de faktiskt redan är ryska medborgare. Som många i Transnistrien har de skaffat sig ryska pass.

– Självklart vill vi bli en del av Ryssland, säger de.

Men kommer det någonsin hända?

Jevgenij svarar med en djup suck och ett skratt.

– Det hänger inte på oss, säger han.

Sedan kriget på 1990-talet finns en rysk fredsbevarande styrka här men också ryska soldater vars huvudsakliga uppgift är att vakta en vapendepot som beskrivs som en av de största i östra Europa. Moldaviens president sedan i höstas, Maia Sandu, vill att de ryska soldaterna ska lämna Transnistrien men det motsätter sig Moskva.

Samtidigt är det få som tror på någon regelrätt rysk annektering, som i fallet med den ukrainska halvön Krim. Snarare, säger analytiker jag pratar med i Moldaviens huvudstad Chisinau, är den ryska ledningen främst intresserad av att bevara status quoläget och värna sitt inflytande i regionen för att sätta käppar i hjulen för Moldaviens väg västerut - mot EU.

En bit bort i parken sitter Jelena. Hon vill helst av allt härifrån.

– Det finns inga arbeten, lönerna är mycket låga, människor reser härifrån. Någon är i Polen, någon i Ryssland, någon i Moldavien, någon i Tyskland. Alla mina bekanta har rest härifrån, säger Jelena som själv hellre blickar västerut, mot Europa, än österut.

Själv har hon ett moldaviskt pass. Med de egna, transnistriska, kan man inte åka någonstans.

Ekonomin och handeln har länge varit beroende av Ryssland men sedan Moldavien slöt ett associeringsavtal med EU har också Transnistrien, som formellt ses som en del av Moldavien, börjat handla mer med väst.

På 25 Oktobergatan glänser den nylackade Moskvitjbilen. Här syns betydligt exklusivare bilar också. Nere i centrum har ett sprillans nytt bostadskomplex i nyklassicistisk stil lagts till stadsbilden. Det känns inte alls sovjetiskt, det talar om att pengar finns också här. Det är en inofficiell sanning att Transnistriens obestämda status också har gjort regionen på andra sidan floden Dnestr till ett smuggelparadis och det sägs att det kanske är en minst lika stor anledning till att Transnistrienkonflikten aldrig får sin lösning. Att alltför många tjänar på rådande läge - både i och utanför Transnistrien.