Sovjets fall - 30 år

Ukraina brottas fortfarande med sitt sovjetiska förflutna

9:35 min
  • Snart 30 år efter Sovjetunionens fall håller Ukraina fortfarande på att göra upp med sin sovjetiska historia.
  • Arbetet tog ny fart efter den ryska annekteringen av Krimhalvön 2014 och det efterföljande kriget i östra Ukraina.
  • Stort fokus läggs på att byta ut geografiska namn som bär spår av ett kommunistiskt förflutet. Men alla ukrainare stöder inte den politiken. Vår korrespondent reste till en by några mil från huvudstaden Kiev

I byn Gorochivske går livet långsamt. På en grusväg täckt av hårt packad februarisnö stretar Vasil Mojsejevitj fram med sin cykel. På den fraktar han den röda metallborren. Vasil Mojsejevitj har varit och fiskat.

Men fiskarna är sluga. Det blev inget napp den här dagen heller.

Vasil Mojsejevitj är en av mycket få bofasta här i byn som för fem år sedan bytte namn.

– Förr hette byn Petrivske och gatan genom byn hette Petrivska, till folkkommissariens ära, säger Vasil Mojsejevitj.

Folkkommissarie Grigorij Petrovskij som var ansvarig för att genomföra Stalins politik i sovjetrepubliken Ukraina.

Men nu då?

– Nu, säger Vasil Mojsejevitj, heter byn Gorochivske omdöpt efter ett vattendrag som rinner förbi samhället.

– Den här avkommuniseringen är, för en man som mig som levt i 77 år, ja det är rent snömos i en åldrings öron.

Beslutet att byta namn på byn Petrivske fattades av Ukrainas parlament i februari för fem år sedan. Samma dag ändrades namnen på över 170 andra byar och samhällen runt om i Ukraina. På så vis försvann mängder av Lenin-, Karl Marx-, Oktober och Röda armébyar från kartan.

I Kiev, på det Ukrainska institutet för nationellt minne säger chefen Anton Drobovitj att man, sedan avkommuniseringskampanjen startade, har bytt ut tiotusentals namn. Han säger det två gånger. Tiotusentals.

Institutet för nationellt minne grundades 2006 som ett led i att ta tillbaka det som Ukraina berövats under 70 år av sovjetstyre. Minnet av en egen, nationell historia men också minnet av och sanningen om de brott som begicks under kommunistdiktaturen. Att behålla de namn som påminner om den tiden vore en skymf mot offren, säger Anton Drobovitj.

Anton Drobovitj är väl medveten om att långt ifrån alla ukrainare stöder hans arbete. Många vill behålla de namn de vant sig vid. Och inför varje namnändring hålls därför öppna dialogforum där invånarna får uttala sig och dit experter, som historiker och etnologer bjuds in. För det är ju faktiskt så, säger Anton Drobovitj, att alla de här byarna, gatorna och städerna som nu får nya namn hette något annat före Sovjetunionens tillblivelse.

– Under 1900-talets lopp ändrades mängder av namn, med tvång, till någon kommunistpamps ära, säger Anton Drobovitj.

Några tunnelbanestationer från centrala Kiev löper Moskvaprospektet, eller, Stepan Banderaprospektet. Just nu pågår namnstriden i domstol. Avkommuniseringskampanjen i Ukraina har inte varit utan kontroverser och institutet för nationellt minne har kritiserats.

2019 fick den tidigare chefen, Volodymyr Viatrovych, sparken. Samtidigt som han verkade för en radikal avkommunisering anklagades han för att i gengäld hylla andra kontroversiella krafter i den ukrainska historien, som Stepan Bandera, en av ledarna för de nationalistiska frihets- och självständighetskämparna från tiden före och under andra världskriget som också samarbetade med nazisterna.

Under revolutionen i Ukraina 2013 och 2014, som följdes av den ryska annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina, hyllades Stepan Bandera som en hjälte. Och nu står striden om Moskvaprospektet i Kiev ska bära hans namn, eller inte.

Vid en busshållplats en bit från genomfartsleden säger fotografen Volodymyr Dubitsky att han nog lutar åt Stepan Bandera och att vägen under inga omständigheter bör bära namnet på huvudstaden i det land, Ryssland, som i Ukraina ses som en angriparstat.

Intill busshållplatsen ligger en stor bokmarknad och där, under tak, säger Kievbon Alla att hon, tvärtom, hellre ser att vägen behåller sitt gamla namn, Moskvaprospektet.

– Jag växte upp i SSSR, Sovjetunionen. Jag bär på en nostalgi. Jag hade det bra på den tiden. När jag studerade, när jag fick ett arbete, när jag kände trygghet inför morgondagen. Mina barns framtid däremot, är mycket osäker, säger hon.

På en liten gata i centrala Kiev ligger Ukrainas kulturdepartement och där ställer jag samma fråga till kultur- och informationsminister Oleksandr Tkachenko. Moskvaprospektet eller Stepan Banderaprospektet?

– Fick jag välja, varken eller, säger Oleksandr Tkachenko men lägger till att det är väldigt viktigt att sådana här frågor diskuteras nu, öppet och fritt. Vi måste, säger han, ta tillbaka vår ukrainska identitet.

– Om vi inte identifierar oss som ukrainare kommer vi att fortsätta vara sovjetmänniskor med den värdegrund som kommer med det. Vi måste skapa vår egen värdegrund, säger Oleksandr Tkachenko och nämner begrepp som frihet, värdighet.

– Vi ska inte förkasta allt som hör sovjethistorien till, säger han. De vetenskapliga framsteg som gjordes, en del av den arkitektur som stammar från den tiden, sådant ska vi bevara. Men inte det som står för förtrycket.

Han nämner själv det namn som präglat så många städer, byar, gator och torg i Ukraina: Folkkommissarie Grigorij Petrovskijs namn, han som var ansvarig för att genomföra Stalins politik i sovjetrepubliken Ukraina. Han som gav namn åt byn Petrivske, nu Gorochivske.

Hundarna skäller på andra sidan staketen på vägen där Oleksandr bor.

Oleksandr öppnar försiktigt grinden och kommer ut. Här har han bott sedan 1962, året då han föddes.

– Namnet Petrivske, eller Petrovskoje på ryska, har ingenting med den där kommunisten att göra, säger han. Det är bara det att här i byn har det alltid bott många med det namnet, Petro.

– När någon frågar mig säger jag att jag bor i byn Petrovskoje, alla känner till det namnet, säger Oleksandr.