Ukrainaflyktingar som inte vill återvända
- Kriget i östra Ukraina har pågått i mer än sju år. Över en miljon ukrainare tvingades fly från de två så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk.
- De tog inte bara med sig sina familjer och alla släktingar, utan också sina företag.
- Vår korrespondent har träffat sportbarägaren och tryckerichefen, som tvingats starta om sina liv i Kiev, men som idag inte tror att de någonsin kommer återvända och att de två utbrytarrepublikerna för alltid är förlorade för Ukraina.
Anton Morozov bjuder på te och undrar om vi vill ha socker, men att hitta någonstans i den lilla tryckerilokalen där vi kan sitta ned och prata visar sig vara omöjligt. Det finns inte plats, all yta upptas av offsetmaskiner, som tillverkar allt från reklam, till specialbeställda kort, tröjor eller muggar.
Här i den minimala lokalen på en av Kievs innergårdar i centrum har Anton från Donetsk och hans fru helt startat om sitt liv från noll när de kom som flyktingar i november 2014.
– Allt som jag har här har vi byggt upp de år vi bott här i Kiev, säger Anton som lämnade ett liknande företag i Donetsk. Men där hade han främst uppdrag för stora företagskunder i Kiev är det ofta tryck, som beställs av privatpersoner eller småföretagare. En del som bara kommer in direkt från gatan och beställer, fortsätter han.
– Jag förstod att mitt liv var i fara efter att jag i augusti 2014 blev gripen av tjetjener och rysk reguljär militär, berättar Anton. Att det var reguljära ryska militärer hördes dels på hur de pratade och tjetjenerna var så kallade kadyrovtsi, alltså skickade av Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov.
Anton hade blivit angiven av några grannar, eftersom han tydligt markerat motstånd mot det som han såg var en rysk ockupation av hemstaden Donetsk och han identifierar sig med Ukraina.
– Först det var fara för mitt liv, men också hot mot min familj, så vi insåg att vi inte hade något annat val än att lämna Donetsk, fortsätter Anton. Först skickade jag iväg mina två söner, min fru och mina föräldrar. Vi bodde först hos släktingar tillsammans med min syster i Dnipro, men sen fortsatte vi till Kiev.
Vågen av internflyktingar från Donbassområdet där fortfarande ett lågintensivt krig pågår var som störst i under 2014 och 2015. Det beräknas att drygt en miljon ukrainare blev flyktingar i sitt eget land. De tvingades börja om från början, några bidrag fanns inte.
– Något statligt stöd fanns överhuvudtaget inte, vi skulle få lägre skatt sas det, men i själva verket är allt vi har här det vi själva byggt upp, fortsätter Anton. Och vi hade inget annat val för att rädda mina barn och mina föräldrar än att börja om.
Antons syster som också flydde bor idag i Tyskland, hennes man har judiskt ursprung och tack vare det fick de ekonomiskt stöd för att börja om i Tyskland.
En bra bit från centrum av Kiev har Jevgenij börjat om från noll för fjärde gången. Första gången var 2014 när familjen tvingades lämna sina företag och sitt hus i Donetsk.
– Jag bodde i Donetsk till 2014 och även där hade jag en bar i centrum och när jag kom till Kiev öppnade jag en sportbar i centrum av Kiev. Men under lockdown vi hade under corona tvingades vi stänga och så öppnade vi en mindre bar, men i december förra året brann den ned, berättar Jevgenij, som nu har en sportbar där fotbollsfans kan titta på matcher på storbildsskärm.
– Jag hade ingen försäkring då baren brann, så jag fick börja om från noll igen. Det är lite som politiken här, vart femte år görs allt om. För mig var det kriget, coronan och branden. Men allt är lika skakigt i vårt system, så ingen vet om man måste börja om igen, säger han och skrattar åt frågan om han inte fått något stöd.
– Nej ingen hjälp från staten har funnits och det som erbjudits har varit skrattretande. Största problemet för oss har varit att hitta bostäder och ha råd att köpa det. Här får du kredit på 18 procents ränta, vilket är absurt. Sen hade de ett lotteri bland flyktingar från Donbass, 100 kunde vinna lån som skulle ha tre procents ränta, 100 när vi är många 100 000-tals som inte hade råd att köpa bostad, säger Jevgenij.
Hans hus nära flygplatsen i Donetsk är obeboeligt, sönderskjutet, men han vill ändå aldrig återvända. Hans liv är i Kiev nu och han tror inte att han i sin livstid får se hemstaden återvända under ukrainskt styre.
– Nej, det är en gråzon, som inte kommer återföras till ukrainskt styre. Jag tror varken Krim eller Donbass kommer föras tillbaka och egentligen vill varken Ukraina eller Ryssland ha de där områdena, säger han.
Anton på tryckeriet har en liknande uppfattning.
– Jag hoppas att det blir Ukraina igen, men tvivlar och framförallt är det ett problem med människorna som bor kvar där och inte vill inordnas under Kiev och som är offer för rysk propaganda. Det är smärtsamt och påminner om hur det blivit i till exempel Nordirland, säger han.
– Sen vi lämnade har jag aldrig tänkt tanken att återvända, konstaterar Anton. Vårt liv är här nu.
