Ulrika Knutson: det personliga omdömet gör come back

5:19 min

Restriktionerna tas bort, nu gäller eget ansvar och sunt förnuft. Hur ska det gå? Krönika av Ulrika Knutson.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

  Hurra! På onsdag öppnar vi dammluckorna, och duschar i störtfloden av normalitet! Nu rusar vi till bardisken och trängs bland likasinnade, nu sätter vi oss på tåget, bredvid vår hostande broder, spottar varann i ansiktet och är som människor. Eller kanske inte?

  Visst, omikron är en mildare variant, tre sprutor ger gott skydd. Trycket på vården har lättat. Det är säkert samhällsekonomiskt försvarbart att lyfta restriktionerna på onsdag. Jag gläds förstås med hela nöjesbranschen, alla krögare, artister och fotbollsarrangörer.

  Men jag värjer mig mot entonigt jubel. Denna förväxling av statistik och individ. Smittspridningen är fortfarande galopperande. Halva bekantskapskretsen ligger i covid, resten snorar ändå. Om jag väntar med stort umgänge några veckor till, så minskar jag risken att bli sjuk. Jag har ju mitt eget rekord att försvara. Har inte varit förkyld på två år! Och vill inte bli det heller. Jag börjar känna mig som Ingmar Bergman, som skrivit mycket om sin bacillskräck. Det såg ut som självironi, men var också blodigt allvar. Demonregissören hatade att bli förkyld. Han hatade när skådespelarna kom rödnästa till repetitionen, och när publiken hostade i bänkarna. Det störde ju också.

  Minns ni hur det var i februari 2020? Då gick folk hostande på vilka arrangemang som helst. Jag åkte till Umeå med en brakförkylning, fick be om ursäkt för att jag inte tog i hand, för omgivningens bästa. Det var tider det. Hur ska vi se på snorande medmänniskor framöver? Fler kommer att följa Ingmar Bergman. Vi kan bilda en bacillskräcksekt.

  Vad lär vi av en pandemi, av ett två år långt undantagstillstånd? Inte mycket, om man ska tro forskningen. Människan är emot kulturrevolutioner, vill återgå till det normala, så fort som möjligt. Men vad är det normala? Det normala är ju också att anpassa sig.

  I början av pandemin blev jag rent deprimerad av denna tysta ensamhet. Men vande mig, förvandlades till stugsittare. Och trivs med det! Men på onsdag ska jag jagas ut till ett inferno av sociala sammanhang som jag inte bett om. Om någon ber mig mer, förstås.

  Jag rodnar när jag tänker på alla goda råd jag delat ut till medborgare i coronans husarrest. Läs klassiker! Som om jag själv hade lytt några goda råd. Som om jag själv hade kastat mig över Proust! Eller städat på vinden. Från och med onsdag är allt för sent.

  På riksnivå har vi vant oss vid saker vi trodde var omöjliga. De flesta av oss har accepterat att regering och Folkhälsomyndighet har synpunkter på hur vi lever vårt liv. Två meters avstånd, åtta vid bordet, inte fler än femtio på begravning. För folkhälsans bästa. Men från och med onsdag framstår denna statliga beskäftighet som abnorm! De uppvarvade frihetsdemonstranterna, med eller utan foliehatt, kanske hade rätt? Vad är det normala?

  Med förvåning ser jag goda vänner, ordentligt folk, förklara att så fort restriktionerna släpper ska de gå på konsert och sjunga i kör. Jag har alltid varit mer riskbenägen i livsföringen, men nu är det tvärtom. Kanske har de ordentliga betraktat Folkhälsomyndighetens restriktioner som något som gällde dem personligen? Jag har alltid sett dem mer som branschråd, medan rekommendationerna gällde mig som individ.

  Nu måste vårt personliga omdöme gälla, utan stöd från Folkhälsomyndigheten. Det blir inte lätt. Nog har omdömet rostat under dessa två, långa år? Vare sig ni hört till Tegnells gäng, Björn Olsens opposition, eller antivaxxarnas härskaror - nu ska vi bestämma själva. Nu ska vi ersätta munskydd med omdöme. Hur ska det gå? Vad  blir det nya normala?

  Pandemin har i alla fall visat att den svenska folksjälen inte är så homogen som många trott. Inte ens ett gott omdöme är vad det har varit.

 Ulrika Knutson