KRÖNIKA

Ulrika Knutson: "Förbud mot gansterap vore ett slag i luften"

5:03 min

Den sista veckan har gett många medelålders en hård lektion i gangsterrap. Och knappt hade begreppet blivit känt förrän krav höjdes på förbud. Det går att begripa. Chocken efter den 19-årige rapparen Einars död ropar efter åtgärder, som den ropat på åtgärder länge. Så många unga döda, så många barn. Vad ska vi göra?

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Även civilminister Mikael Damberg kommenterar rappen:

  ”Det är farligt med en subkultur bland unga som glorifierar den här gangsterkulturen”, sa han för några dagar sedan.

Mitt eget intresse för genren kvicknade till i vintras, i debatten om rapparen Yasin, han som nu står åtalad i hovrätten, misstänkt för inblandning i kidnappningen av Einar för ett år sedan. Det verkar vara en liten värld, gangsterrappens.

Men genren är komplex, som bra konst brukar vara. Trots bristande förkunskaper så måste man vara helt tondöv för att inte höra kvaliteterna i Yasins låt Mitt Notre Dame. Den glorifierar ingenting, det är snarare en elegi, en sorgesång.

  "Vi hör om mamman med ögon fyllda av tårar, de kan sänka en båt.

Hon flydde inte från ett krig för att komma hit och förlora en son, nej."

Vi möter killen som är traumatiserad, han mår illa när han ser färgen röd.

Den som har läst Svetlana Aleksijevitj känner sig hemma i Yasins bildvärld. Vi vet vad färgen röd kan göra med människor, som har varit i krig.

  ”Det går inte att släcka bränderna i Mitt Notre Dame”, sjunger Yasin. Det verkar vara för sent. ”Nedförsbacken som vi lever i, den är alldeles för brant.”

Snarare än att glorifiera våldet ropar poesin på hjälp. Samtidigt är poeten kriminellt belastad. Det är svårt att prata bort.

Det gällde Einar också. Han i sin tur skrev en låt om hur han blev kidnappad! Unge med extra energi heter den – vilken titel - en lyrisk självbiografi.

  "De ringde till min mamma, sa Polisen tar ditt barn nu.

De hade mig sex månader sen sa Du är klar nu."

Einars refräng glorifierar ingenting:

  "Ey, jag önskar mamma att jag fucking mådde bättre

Men allt det här är knas, som din son har sett, bre

-

jag kan knappast gå i stan nu, i stan nu,

Om Gud vill, det blir bra nu, det blir bra nu."

Så många ungar med extra energi. Hur ska det gå för dom?

Vad är mest upprörande med gangsterrappen? Är det vetskapen att artisterna själva kanske är inblandade i kriminalitet, i mer eller mindre förtäckta ordalag skryter om sina dåd? Eller är det vetskapen att präktiga och städade ungar sitter hemma och gottar sig åt eländet, får vällustrysningar av närheten till det farliga?

Om så är fallet får vi förbjuda mycket musik, från Johnny Cash till Nationalteatern, och mycket dikt, från Majakovskij till Ernst Jünger. För drygt hundra år sedan var det kriget som slagit klorna Jüngers gäng: ”det hade lockat oss som ett rus. Vi föreställde oss kriget som manliga dåd, en munter eldstrid på blommiga, blodbestänkta ängar.”

Ännu längre gick italienaren Marinetti:

 ”Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkisternas destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör; samt föraktet för kvinnan!”

Marinetti delar mycket tankegods med gangsterrapparna. Men förbud vore ett slag i luften, också ett förbud mot att spela låtarna i till exempel public service. Ungdomarna har egna kanaler, den här musiken är redan deras egendom. Vi får till nöds tjuvlyssna.

I den bästa av världar skulle den här våldsbemängda poesin kunna öppna våra ögon, hjälpa oss att se gangsterkrigens komplexitet. Och hjälpa oss att göra något åt saken. När rappar artisterna själva om en möjlig förändring? Förändringen måste både komma inifrån, och utifrån, från rättssamhället och de sociala myndigheterna. Men att tysta poeterna hjälper knappast.