KRÖNIKA

Ulrika Knutson: Fredsduvor var inget värn mot Hitler

4:52 min

Lyssna på Ulrika Knutsons krönika ur Godmorgon världen, eller läs den här nedan.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Pacifister står lågt i kurs just nu. De är i bästa fall naiva, eller fega, i värsta fall fosterlandsförrädare. Och aldrig är pacifister så illa sedda som i början av ett krig. Vid första världskriget hamnade den engelske  filosofen Bertrand Russel i skottgluggen. Han såg med avsmak sina landsmän hurra för kriget. "Det verkar som om man måste bli galen eller ansluta sig till galningarna." skrev han surt. Då fick han sparken från sitt universitet  i Cambridge.

Krigspropagandan hade svept med sig män och kvinnor, politiker och poeter. Tanken på krig höjde livskänslan. Adolf Hitler skriver i Mein Kampf att han "föll på knä och tackade himlen av överfullt hjärta".

För Europas demokrater var kriget inget att tacka för. Rösträttskämparna hade kärva tider. I den svenska riksdagen tyckte högerns Rudolf Kjellén att kvinnorna borde låta sin ”lilla sak” – rösträtten – stå tillbaka för den stora saken, som var Nationen.

Men Kjellén stod inte oemotsagd. Historikern Harald Hjärne, som också var motståndare till allmän rösträtt, var däremot mycket kritisk mot samtidens nationalism: "Intet folk kan lägga en tum till sin växt genom ängslig vård om sin nationalitet." Om de "nationella lidelserna" gick för långt så kunde det leda till katastrofer som "trettioåriga kriget eller franska revolutionen".

Hjärne fick rätt. Både första och andra världskriget blev resultatet av "överdrivna nationalistiska lidelser".

Men 1919 togs pacifisterna till heders igen. Nu var det imperieledarna som var fosterlandsförrädarna, de som hade störtat Europa i fördärvet. De vita korsen i Flanderns jord blev ett memento. Parollen löd: Aldrig mera krig! Fredskongresserna avlöste varandra, snart bildades Nationernas Förbund, med målet att förhandling och skiljedom skulle ersätta vapenmakt. Sveriges första kvinna  i NF var Kerstin Hesselgren, en av de fem första kvinnorna i riksdagen. Hesselgren blev världsberömd för sitt tal i NF 1936, då Mussolinis Italien just angripit Abessinien, nuvarande Etiopien.

"Femtio nationer ger upp inför en angripare, och låter en liten stat, en av dess medlemmar, falla sönder. Hur kan vi efter detta hoppas att något litet land kan ha något hopp inför framtiden?"

Känns frågan igen? Frågan som kan besvaras på olika sätt. Mer förhandling eller mer bomber? Själv pacifist tvingades Kerstin Hesselgren till många beska kompromisser under sin tid som politiker. Hon tvingades se permittenttågen rulla, och hoppas att det avvärjde något värre. Det värsta var nog att se pacifisterna stå maktlösa när diktaturerna rustade i trettiotalets Europa. Fredsduvor var inget värn mot Hitler.

Efter andra världskriget stod Kerstin Hesselgren med ännu en bitter frukt i handen. Kvinnornas internationella  fredsrörelse dominerades nu av segrarmakten Sovjetunionen, och som liberal demokrat ville Hesselgren inte vara med längre. Hon lade ner ordförandeklubban i Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Hon ville varken sitta i knät på Stalin, eller på åsiktbrodern Herbert Tingsten, som nu ivrade för svenskt atomvapen.

Men glöm inte att både kärnvapenförespråkare och motståndare marscherade under samma paroll: Aldrig mera krig! De var rörande överens på den punkten, men helt oense om metoden.

Just nu står pacifisterna lågt i kurs, men de kommer tillbaka, lita på det. Kriget är undantaget, freden normaliteten. Men freden är förstås inget paradistillstånd, det heller.