Krönika

Ulrika Knutson: "Om en konstskola är rädd för offentlig debatt är det en allvarlig brist"

4:59 min

Får konst se ut hur som helst? På den frågan svarar vi numera: ja. Hur som helst. Ibland ser inte ens konstnärerna själva när det är konst. En sådan förvirring präglar just nu debatten om rasism på Konstfack i Stockholm.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Skolan har en längre tid fört en intern debatt om strukturell rasism och inkludering. Som ett led i detta finns ett förslag att byta namn på skolans stora utställningshall, Vita havet. De orden kan väcka associationer till vit dominans, inom modernismen såväl som i världen. Bakom förslaget ligger aktivistgruppen Brown Island, som består av tidigare och nu verksamma studenter och lärare på skolan. Några okända, andra renommerade konstnärer.

Förslaget att byta namn på Vita havet har väckt både entusiasm, löje och vrede. Som ensam röst i offentligheten skrev professor Sara Kristoffersson i DN att namnet Vita havet inte har något med rasism att göra. Rummet döptes på skoj till Vita havet på femtiotalet, som en blinkning till en av salarna på kungliga slottet med samma namn. Andra menar att namnet även blinkar till modernismens historia, där man talar om galleriets vita kub. Just det håller inte Kristofferson med om. Men hon tycker att det vore historieförfalskning att klistra rasistiska etiketter på Vita Havet.

Aktivisterna i Brown Island stod på sig. I dagligt tal kallar de redan rummet för Havet, så det symboliska namnbytet har redan ägt rum. Nu vill man befästa detta med en ritual och spika upp en plakett i brons som skildrar hela namnbytesprocessen! Exakt så här kan ett konstverk se ut. Man flyttar människors tankar en liten bit. Då behövs ingen brons längre, ingen spik. Verket är redan konceptuellt fullbordat. Och numera berömt, hatat och fruktat! Den svältfödda kulturvärlden har inte pratat om annat i fjorton dagar.

Men namnbytet på Vita Havet hade aldrig blivit ett känt konstverk om inte den ensamma professor Kristoffersson hade slagit larm. Fick hon något tack? Nej, hon blev beskylld av 44 upphetsade kollegor för att ha skvallrat ur skolan, framfört personliga åsikter och annat fult. Vems åsikter borde hon ha framfört om inte sina egna? Den efterbörden är obehaglig. Om en konstskola är rädd för offentlig debatt är det en allvarlig brist.

Konsthögskolorna i Köpenhamn och Oslo har redan krisat. I Köpenhamn kastade man ut en gipsbyst av skolans grundare kung Fredrik V. Monarken for ut som representant för Danmarks koloniala förflutna. I Norge krävde studenterna förbud mot ett samtida konstverk som upplevdes som rasistiskt och sexistiskt. Rektor avgick, både i Köpenhamn och Oslo.

Så sent som i december läste jag en artikel som undrade varför svenska konstskolor inte skakades av postkoloniala gräl, som drabbat konstskolor i hela västvärlden - och Konstfacks prorektor sa belåtet att skolan låg så långt framme i sitt interna arbete att det inte behövdes. Där hade hon fel.

Debatten fortsätter förstås, både om ordens och traditionens makt, om social snedrekrytering till konstvärlden och strukturell rasism. Men yttrandefriheten måste försvaras, även på Konstfack. Ett gott tecken på att diskussionen om ras och tradition är i rörelse kan man just nu se på Konstakademin i Stockholm. Där ställer Salad Hilowle ut en utställning som handlar om synen på afrosvenskar i konsthistorien. I centrum har han hängt  David Klöcker Ehrenstrahls målning av hur sex vita små bebisar skrubbar en sjunde, som är svart. Målningen, mer än 300 år gammal, heter Vanus Labor, Fäfäng möda. Det går att tolka bilden som rasistisk, en tavla för giftskåpet. Det hade studenterna i Oslo tyckt. Men Salad Hilowle gillar bilden - han tycker att målningen utstrålar kärlek och omsorg. Bristvaror, i alla tider. Så kan konsten också flytta människors tankar en liten bit.