Ulrika Knutson: det ukrainska kulturarvet känner inga gränser

4:52 min

"Från vilken station reser man till Lwow?

Om inte i sömnen, i gryningen,

när det är dagg på väskorna..."

  I sin dikt Resa till Lwow söker den polske poeten Adam Zagajewski efter sin barndoms förlorade Ukraina. Han är inte ensam. Tänk att ett land kan gå förlorat för så många, så många gånger, inte bara för poeter.

Lyssna på Ulrika Knutsons krönika, eller läs hela texten här nedan.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

"Från vilken station reser man till Lwow?

Om inte i sömnen, i gryningen,

när det är dagg på väskorna..."

  I sin dikt Resa till Lwow söker den polske poeten Adam Zagajewski efter sin barndoms förlorade Ukraina. Han är inte ensam. Tänk att ett land kan gå förlorat för så många, så många gånger, inte bara för poeter.

  Nu packas väskorna av flyktingar igen, inte i poesin, utan i verkligheten.

 Zagajevskijs Lwow (Lwoff), som den heter på polska, är huvudstad i västra Ukraina, i Galizien. På ukrainska heter staden Lviv, på ryska Lwow, och på tyska Lemberg. Då tillhörde den Österrike-Ungern, och här bodde en gång tyskar och polacker, österrikare och judar, rutener, ukrainare och ungrare. Och ryssar och rumäner.

 Det vimlar av författare här: Joseph Roth, Herbert Zbignew och Stanislaw Lem kommer alla från Lviv. Den sällsamme Bruno Schulz hör till kretsen, och mannen med det dåliga ryktet, han som var så svag för grymma kvinnor i päls, Leopold Sacher-Masoch, pappa till sadomasokiskmen.

 Joseph Roth var jude och skrev på tyska, precis som kollegan Kafka. Roth beskrev sig själv som "Förbannad, försupen - men skarp". Hans Radetzkymarschen är en av de bästa romanerna om första världskriget, som tog kål på Roths hemland, som gav plats för så många kulturer och språk. Roth skrev: "Mitt gamla hemland monarkin var ett stort hus med många dörrar och många rum för olika sorters människor."

  I staden Drohóbycz, tio mil söder om Lviv, bodde Bruno Schulz. Han var en blyg teckningslärare, som skrev sällsamma berättelser på polska. Även hans fantasier handlar om små män som dras till stora kvinnor i päls och vassa klackar. Och om dryga borgare, magiska fåglar och hemliga trädgårdar. Kanelbutikerna heter hans mest berömda bok. I både Polen och västra Ukraina hyllas han idag som det geni han är.

  Östra Ukraina har sin egna litterära genier, som alla tillhör den stora ryska skatten.

    Nikolaj Gogol, redan på 1840-talet. Han är också ryss  från Ukraina. Gogols klassiska satirer över självgoda ryska adelsmän, som inte ser längre än näsan räcker, har en magisk touch. Gogol fick förstås problem med censuren.

  Och Isaac Babel, från Odessa, vid Svarta havet! Han var Röda arméns korrespondent, under inbördeskriget och kriget mot Polen 1921. I hans roman Ryttararmén krossar ryska och polska förband små judiska byar i Galizien och Volhynien, lika hänsynslöst, oavsett ideologi. Judarna är i vägen, bara. Babel själv stod också i vägen. Han avrättades med ett nackskott 1938.

   I Kiev föddes Michail Bulgakov. Också han har skildrat kriget och den överdrivna nationalismens följder i romanen  Det vita gardet, där sex arméer strider om staden Kiev. Bulgakov betraktade sig som ryss, men hade inga svårigheter att lyfta på hatten för alla ukrainares poetiske hjälte, Taras Sjevtjenko. Och när Mästaren och Margarita flyger in över Moskva vänder de beslutsamt upp och ner på hela den nationella sovjetmentaliteten.

  Ukraina är nu invaderat av en fiende som vill krossa det stora huset med de många dörrarna. Det ryska rummet ska överglänsa alla de andra. När det gäller litteraturens rum kommer det inte att lyckas. Det ukrainska arvet har så många dörrar, känner inga nationella gränser. Detta fantastiska arv som tillhör oss alla, och är en angelgenhet för oss alla.