Recension: Världens värsta människa av Joachim Trier
Den norska romantiska komedin "Världens värsta människa" handlar om snart trettioåriga Julie som hamnar i ett triangeldrama.
Bakom står regissören Joachim Trier, som nu avslutar sin Oslo-trilogi efter filmerna "Repris" och "Oslo 31 augusti".
Kulturnytts Emma Engström fastnar för porträttet av huvudpersonen Julie. Är hon inte helt enkelt bara ännu en "cool girl"?
Titel: Världens värsta människa
Regi: Joachim Trier
I rollerna: Renate Reinsve, Anders Danielsen Lie, Herbert Nordrum
Kan ses: Premiär på bio 19/11
Betyg: 4 av 5
Vad då "cool girl" undrar ni kanske, eller skön tjej som det har översatts till på svenska. Det är en typ av kvinna från fiktionen, en manlig fantasi som definierades i en roman av Gillian Flynn för några år sedan.
Hon är ungefär så här: En tjej som är som en kille, fast sexig, rolig och inte besvärlig. Hon kan fisa fräscht och dricka jättemycket alkohol och ändå inte tappa ansiktet. En skön tjej kommer alltid bättre överens med killar än med dem av samma kön.
Som Julie, huvudpersonen i "Världens värsta människa". I en annan film hade hon varit olidlig, men när vi får ta del av hennes perspektiv blir hon mänsklig. I en prolog, tolv kapitel och en epilog får vi följa hennes framfart genom ett norskt solljus som ständigt verkar på väg upp eller ner. Julie söker kärlek, finner den och överger den. Men framför allt letar hon efter sig själv.
Joachim Trier har gjort en flirtig, nytänkande och stundtals väldigt rolig romantisk komedi, som sprudlande visar hur den moderna rastlösheten kastar sin skugga även över kärleken. Som tidigare förvandlar han Oslo till en bitterljuv plats där något viktigt är på väg att ta slut.
Nytt för Trier är att han också försöker säga något om vår tids moraliska ängslighet, där det inte finns utrymme för den mänskliga faktorn.
Men det jag tar med mig är hur filmen befriar den sköna tjejen och låter henne springa. För att inte, som Julie säger, längre vara en biroll i sitt eget liv.
