Om ett levnadsöde på lokaltåget: Ekots Johanna Melén i Moskva

3:09 min
Utrikeskrönika 15 mars 2018. Moskva.

Moskva, torsdag

Det sägs ibland att Ryssland är ett sådant land där man bakom nästan varje hörn kan hitta en historia värd att berätta. Jag tänkte på det när jag träffade Michail på elektritjkan, lokaltåget, på väg mot Sankt Petersburg nyligen.

Vi klev båda på i Gatjina, där jag träffat entusiastiska unga Putinvolontärer, och hamnade sedan mittemot varandra på de rödmålade bänkarna av plast. När den kvinnliga konduktören eskorterad av en vakt med barsk uppsyn för andra gången ville se våra biljetter, trots att man vare sig kommer på eller av tåget utan att först ha passerat en elektronisk biljettspärr, blev Michail irriterad.

– Vad håller ni på med? Har ni inget bättre för er? sa han, tittade på mig och skakade på huvudet.

Efter en stund började vi prata.

Om presidentvalet nu på söndag.

Michail tänkte inte rösta på Putin.

– Vad är det för stabilitet alla pratar om? Att minimilönen ligger på 138 euro, knappt 1400 kronor. Det är inte stabilitet, det är fattigdom! Och Krim, den ukrainska halvön som Ryssland annekterade för fyra år sedan, vad ska vi med den till? Jag behöver den i alla fall inte, sa Michail.

Putin, sade han, var nog bra för Ryssland i början, men efter 18 år fick det räcka.

Jag tog en bild på Michail. Han sitter i sin klarblå täckjacka och ser ut genom fönstret, på snölandskapet utanför. Han fick mitt visitkort och några dagar senare kom ett mejl.

Michail undrade om jag, som journalist, kanske kunde hjälpa honom.

I sex år, mellan 1986 och 1992 hade Michail arbetat med att ta hand om resterna efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Naturligtvis hade han fått i sig en rejäl dos strålning. 2001 opererades stora delar av hans sköldkörtel bort. Tre år senare lymfkörtlarna. Som Tjernobylinvalid, som man säger i Ryssland, har Michail blivit utlovad en egen lägenhet. Men fortfarande bor han i en enkel kommunalka, en gemensamhetslägenhet, i Gatjina.

I samband med förra presidentvalet, 2012, hade Vladimir Putin lovat att de Tjernobyldrabbades bostadssituation skulle lösas en gång för alltid. Men inte. Michail har protesterat, hållit enmansdemonstrationer utanför statsduman, det ryska parlamentet, i Moskva och utanför presidentadministrationen. Nu tänkte han bege sig till Leningradlänets regeringsbyggnad och om inte det gav resultat tänkte han ta tåget till Moskva och inför presidentvalet demonstrera en gång till för sin rätt.

Michails historia är på många sätt typisk för Ryssland: Dramatisk till sitt innehåll och ett exempel på hur den polerade ytan ofta döljer sakernas betydligt sämre tillstånd.

Fast Michail kommer inte till Moskva. Jag fick ett till mejl i går där han skrev att det tjänar ingenting till. Men hans nummer finns i adressboken nu. Kanske kan vi ses igen jag och färdkamraten från elektritjkan mellan Gatjina och Sankt Petersburg. Hans historia är väl värd att berätta.