De oskuldsfulla som upphäver krigets gråskalor: Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

3:07 min
Utrikeskrönika den 22 mars 2018.

Stockholm torsdag

Det är sällan enkelt.
Konflikter och krig menar jag.
På avstånd får jag historier och berättelser serverade som jag med intresse följer och ofta verkar allt så enkelt.
Det finns skurkar och det finns offer- men det är aldrig så enkelt- det finns inget svart eller vitt.

I början av Syrienkriget var rebellerna de goda, de som ville störta regimen och införa västerländsk demokrati. De fick stöd av regeringar runt om i världen, de sågs som vinnare.
Att dessa rebeller dödade civila var det inte många som talade om, det var ju regimen som beskrevs som ond.
Först när västerlänningar kidnappades började ifrågasättandet, fler rebellgrupper radikaliserades.
Och det där med att rebellerna hade en sekulär agenda är en sanning med modifikation.

Jag själv talade med en rebelledare som menade att man skulle inkludera alla etniska grupper i ett framtida Syrien, det var inga som helst problem förklarade han- så länge de kristna betalade straffskatt till muslimerna.
Det är sant, det fanns sekulära frihetskämpar i början av konflikten, men de är sedan länge borta, nu är en klar majoritet av de vi kallar rebeller hårdföra, konservativa islamister.
Regeringsstyrkor och deras allierade i Syrien har dödat långt många fler civila än vad de väpnade oppositionsstyrkorna gjort, men om den väpnade oppositionen haft tillgång till lika tunga vapen, till helikoptrar och stridsflyg- hur hade fördelningen sett ut då?
Jag tänker på sådant, hur det är svårt med gråskalor.
 
Liknande i Irak.
Terrorsekten IS kontrollerade stora delar av landet, det jublades med rätta när irakiska styrkor med hjälp av en internationell flygkoalition befriade område efter område, från IS tyranniska järngrepp.
Vad många inte berättade förrän långt, långt efteråt var att 10,000 civila dödades i flygangrepp bara i Mosul, att hela familjer utplånades för att slå ut en enda krypskytt. Få vågade ifrågasätta om det var rätt att fler civila än terrorister dödades.

Hela städer ligger i ruiner, hundratusentals människor har blivit hemlösa. Sjukhus och skolor är sönderbombade, sånt som fått enorm uppmärksamhet om det skett i Syrien av regeringsstyrkor, men som i en annan konflikt knappt nämns.

Krig är inte enkelt, det är sällan svart eller vitt- gråskalan däremot är enorm.
Men det finns alltid oskyldiga- hur vidriga våldsamheter som än pågår finns de alltid där på olika sidor av en konflikt.
De har inte valt.
Det är de som upphäver gråskalorna men trots sin oskyldiga oskuldsfullhet är det ofta dem som är de största förlorarna, de som förlorar mest. Anhöriga, vänner, hem och ofta- hela sin framtid.
Det handlar om barnen.
Vad jag ofta önskat att de som ritar krigsstrategier får se tårarna längs knubbiga solkiga barnkinder, får se in i ögonen där avgrundsdjup förtvivlan brinner.