Etiska dilemman i vår tid 2: Vad är det för fel med att hela tiden vilja vara god?

10 min
Vad innebär det att vara en moralisk person? Lars Hermansson menar att det alltför ofta ses som synonymt med att säga rätt sak och att vara emot rätt saker. Vi måste våga tänka och tala friare.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2018.

I tjugoårsåldern hade jag en period när jag bara med svårighet kunde avhålla mig från att sparka till duvor och små hundar när de kom så nära att det vore möjligt. Detsamma gällde människor på kryckor. Det var inte för att jag ogillade duvor och små hundar och människor på kryckor, utan för att det hade varit så lågt, så i allmänhetens ögon förkastligt.

Ju mer jag tänkte på vilket kräk jag skulle vara om jag gav efter för trycket desto större blev trycket. Jag antar att jag led av en mild variant av det som på engelska brukar kallas ”call of the void”, den plötsliga insikten om att livet är oändligt bräckligt och att vem som helst, även jag, nästan när som helst, genom att bryta en överenskommelse, kan krossa det: det räcker med att vrida på ratten ett halvt varv när man möter en bil på landsvägen, eller att med kraft knuffa till en person som står och väntar på perrongen när tåget dundrar in. Eller att bara släppa ett spädbarn man fått i famnen. Ett ögonblicks verk, som det heter. Det är rätt obehagligt när man tänker på det. Det är väl därför vi inte gör det så ofta.

Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt.

Men om vi aldrig tänker på det: vilka blir vi då? Om vi aldrig tvivlar på att vi är goda rätt igenom? Jag tror svaret är: vi blir moralister.

Immanuel Kant menade i sitt första moralfilosofiska verk, ”Grundläggning av sedernas metafysik”, att den goda handlingen måste kännas lite som en uppoffring annars är den inte riktigt god. Att säga sanningen till exempel, är bara en god handling om du har något att förlora på att inte ljuga. Det går ju faktiskt att vara sanningsenlig av egoistiska skäl. Du ska handla av plikt, inte för att du själv eller någon annan eller samhället som helhet tjänar på det. Pliktetiken, som den här moralläran brukar kallas, är känd för att innehålla fler förbud än påbud. Du ska inte ljuga, inte stjäla, inte sparka undan folks kryckor och så vidare. Länge var förbuden förankrade i en kristen etik som till stora delar handlade om att inte bejaka sina begär, att avstå från världslig makt, köttets lust och andra fåfängligheter. Men när det kristna fundamentet relativiserades i och med sekulariseringen kom pliktetiken som morallära på skam. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt.

Men pliktkänslan kan vara omedveten, det är en av de tankar den slovenske filosofen Slavoj Žižek blev berömd för genom otaliga föreläsningar och böcker som ”Njutandets förvandlingar” och ”Ideologins sublima objekt” på 1980- och 90-talen. Žižek

menar att det senkapitalistiska samhället visserligen håller sig med en del gamla nedärvda förbud om att inte döda och så vidare, men att det som framför allt kännetecknar denna kapitalism utan kristendom är påbudet att njuta, unna sig, utforska driftslivets tidigare så mörka vrår och bli en fri människa – den ekonomiska tillväxten till fromma. Men påtvingad frihet är som bekant sällan upplevd frihet. Och det är svårt att njuta på befallning, i synnerhet om någon ska tjäna pengar på det. Chailatte var kanske en kul grej, men det där designköket: kostade inte det lite mer än det smakade? Och hur var det med moralen under dessa konsumismens glansdagar? Tja, Stig Larsson sammanfattade det ganska bra i en ofta citerad diktrad: ”God är den som smakar gott.” Fast inte bara så. Det var också en hederssak (fast man kanske inte använde just det ordet) att inte framställa sig som godare än man var: cynism stod högre i kurs än idealism, ironi högre än utopi.

vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral.

Och idag?

För ett tag sedan fick jag hemskickat ett korrektur från en publikation jag ska delta i. Längst upp på en högersida, på egen rad, skild från resten av ordet som återfanns på föregående sida, stod stavelsen ”na.” ”Bilder-na” stod det helt korrekt, men ordet blev svårläst när det var uppdelat på två olika tidskriftssidor. Därför hade korrekturläsaren ringat in den ensamma stavelsen, ritat en pil till den och skrivit ordet ”horunge”. Men har de inte rensat ut den där typografiska termen för länge sedan, var det första jag tänkte. Jag googlade, och visst, men inte för så länge sedan. 2016 rekommenderade Svenska språkrådet att vi ska börja använda ”ensamrad” istället, och två år tidigare, 2014, utlyste Föreningen Svenska tecknare, som organiserar också svenska typografer, en tävling om vilket ord som borde ersätta den nedvärderande termen. ”Sladdis” vann, tätt följd av ”busunge.”

Jag sitter där med korret och stirrar på den ensamma stavelsen, pilen och det nedvärderande ordet, och försöker föreställa mig hur jag skulle känna om jag faktiskt var son till en prostituerad. Skulle jag ta det personligt och tro att typografen kände till något om min familj, att ordet var en medveten skymf? Eller skulle jag känna mig ledsen och arg, inte bara för egen del, utan också å alla andra sexarbetarbarns vägnar? Eller skulle jag tycka att det var komiskt att den där ensamma stavelsen på något sätt skulle kunna representera mig? Jag vet inte. Men jag vet att vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Nästan så att somliga tror att det finns ett inneboende ont i vissa ord. Jag hör ofta människor använda det så kallade n-ordet i satser som ”Och då sade hon n-ordet” eller ”På den tiden man kunde säga n-ordet”, i situationer när det inte finns någon svart människa i rummet som skulle kunna ta illa vid sig.

Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i.

Jag är inte den första att se likheten med medeltidens teologiska och filosofiska så kallade universaliestrid, som grovt förenklat stod mellan nominalister och realister, där nominalisterna – den mest kände är kanske Wilhelm av Ockham – menade att allmänbegreppen, de ord vi använder för att beskriva inte ett enskilt ting i världen, utan tinget i allmänhet – som stol, demokrat, horunge eller sanning – att de är tomma skal som vi kan fylla med vad som helst, medan de mest extrema realisterna verkligen trodde att det till exempel fanns en satanisk essens i ordet satan. Och att vi därför måste väga varje ord på guldvåg.

Jag tänker att strävan efter moralisk renhet, då som nu, har med rädsla att göra. Det gäller att inte vackla, när det finns så mycket smuts därute, i Ungern, Polen, inuti Donald Trump, ja till och med på självaste Östermalm. Vi måste stå enade och starka nu, täppa till alla sprickor där ”the call of the void” skulle kunna höras. Det är inte läge för nyanser och självrannsakan. ”God är den som säger rätt”, skulle man kunna travestera Stig Larsson. Och det är förstås bra att vi står upp för alla människors lika värde och det fria ordet. Men när alla står upp på samma sätt. Allt högre ropar vi som till varje pris vill vara goda självklarheter eftersom en visserligen stor men dock minoritet, uttalar det för oss otänkbara. Allt vi vill är att de där 20 procenten inte ska växa och bli 30, 35, 40, 50. Men om det är allt vi vill, då kommer det att bli så. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Och vara oeniga, inte bara med varandra, utan också med oss själva.

Jag ger kanske inte så mycket för Kants pliktetik, men jag tror ändå på det där att den goda handlingen inte ska vara alldeles lätt att utföra. Och att vi inte ska stirra oss blinda på ondskan hos andra, utan också erkänna att den har fäste djupt inom oss själva.

Lars Hermansson, författare och kritiker