Kö-miljarden

27 min
Köerna i sjukvården har varit en av årets viktigaste politiska diskussionsämnen. Lösningen är - enligt Alliansen - ett återinförande av Kömiljarden, som infördes första gången 2008.

Kömiljarden är ett slags belöningssystem som ger mer pengar åt de landsting som lyckas korta köerna.

Så fort socialdemokraterna kom till makten igen togs kömiljarden bort. Trots att den faktiskt hade lyckats korta köerna. Men å andra sidan hade den fått andra oönskade effekter.

Men vad är det då som ligger bakom den här metoden att styra med hjälp av belöningar? Och vad är det som är bra med det om man som politiker vill skapa förändring - och vad talar emot?

Den 11 december 2008 presenterade den dåvarande socialministern Göran Hägglund kömiljarden. Idag är han PR-konsult och sitter i styrelsen för bland annat det privata vårdföretaget Aleris. 

- Utgångspunkten var att svensk sjukvård har dragits med ett bekymmer som gör att vi sticker ut i förhållande till andra länder, att många människor tvingas vänta väldigt länge på vården. Och vi funderade på hur vi kan förändra det här.

Kömiljarden fick tidigt kritik - från Läkarförbundet och Vårdförbundet som menade att kömiljarden riskerade att tränga undan de patienter som behövde komma på återbesök, eftersom landstingen fokuserade på att få ner de köer som gav extra medel - något som sedan styrktes när Socialstyrelsen utvärderade kömiljarden. Man menade att det fanns undanträngningseffekter, men kunde inte säga exakt hur mycket som skapats av just kömiljarden. Men Karin Rågsjö, Vänsterpartiets talesperson i sjukvårdsfrågor, tror att ett prestationsbaserat system skapar just sådana effekter:

- Det handlar om morötter - fixa det här snabbt så får ni en hög med morötter och då blir man styrd av morotstänkandet. Man avverkar köerna med dem som kommer in, men de som ska på återbesök hamnar någon annanstans för de får man inga morötter för.

Men oavsett hur vi ser på saken har den här typen av styrning ökat de senaste 30 åren. Att styra genom morötter eller prestationsbaserade bidrag är en del av det man brukar kalla New public management. Efter finanskrisen på 90-talet började man - oavsett regering - styra allt mer med hjälp av olika typer av prestationssystem. Politikerna ville inte längre bara dela ut pengarna, utan också få reda på vad de resulterade i. Det säger Shirin Ahlbäck-Öberg - som är statsvetare vid Uppsala universitet:

- Det kommer under en tid med omfattande byråkratikritik. Den offentliga sektorn växte väldigt mycket under efterkrigstiden och man började tala om svällande byråkratier. Parallellt med ett svårt statsfinansiellt läge under 80- och 90-talen, gällde det att ta vara på skattekronorna och att pengarna användes på ett effektivt sätt. Det blev ett väldigt tydligt fokus på resultat, något man inte talat om på samma sätt tidigare.