Åsnetrappor typiskt för EU: Ekots Andreas Liljeheden, Bryssel.
Bryssel, fredag.
Det du precis hörde var ljudet av steg i de mest hopplöst obekväma trappor jag någonsin satt min fot i.
Men, det är också en nyttig påminnelse, om än plågsam, om hur EU-samarbetet fungerar.
Trapporna i fråga ligger i här i en passage vid sidan av Europaparlamentet i Bryssel och går mellan byggnadens fram och baksida.
Det är trappsteg som inte är särskilt höga, men väldigt, väldigt djupa, 116 cm. (Och ja, jag har mätt).
Det djupet gör att en människa av någorlunda medellängd omöjligt kan gå i dem på ett naturligt sätt. De är alldeles för djupa för att kunna ta i ETT steg, men inte tillräckligt djupa för att du ska kunna ta två steg på varje trappsteg.
Resultatet blir att du hela tiden går ner med en och samma fot. Det känns lite som att man haltar när man går i de här trapporna.
För några år sen försökte jag leta rätt på arkitekten som ritat EU-parlamentet och dess trappor för att fråga vad som egentligen var tanken. Var det meningen att man skulle gå långsamt upp och ner och beundra byggnaden eller kanske reflektera över det europeiska samarbetet?
Jag fick aldrig tag på arkitekten. Men, jag pratade med en annan, som kunde mycket upp just trappor. Å det visade sig då att det där med att bygga en trappa, särskilt en som skulle funka för många olika nationaliteter var väldigt svårt, för att inte säga omöjligt.
Olika länder har nämligen olika trappkultur. Medan man i till exempel Österrike och Tyskland har en tradition av generösa och djupa trappor så är trappor i mer trångbodda länder som Belgien och Nederländerna mycket snävare och brantare. Den svenska trappkulturen ligger någonstans där emellan.
Det betyder att det som är en helt vanlig trappa i Belgien kanske inte funkar i Sverige. Och den funkar definitivt inte i Österrike där folk skulle kunna ramla och slå sig. En trappa med belgiska mått i Österrike skulle vara livsfarlig och troligtvis olaglig förklarade arkitekten.
Därför är det omöjligt att konstruera en EU-trappa som medborgare från alla de 28 medlemsländer är bekväma i. En trappa som passar för alla olika trappkulturer.
Så vad var lösningen i EU-parlamentet? Att konstruera en trappa som ingen, varken belgaren, svensken eller österrikaren kunde gå i.
En trappa med ett djup på 116 cm kallade arkitekten för åsnetrappor eftersom de ofta finns i byar där åsnor går på gatorna. Och, de är nästan alltid obekväma för människor.
Så vad har då allt detta med EU att göra?
Jo, det är precis så EU-samarbetet funkar. Besluten man fattar, lagar och regler man skapar för 28 olika länder är inte perfekta för någon. Det handlar om att kompromissa, ingen blir helnöjd men det är oftast något alla kan leva med.
Precis som med EU-parlamentets trappor. De är inte bekväma för någon. Men de är så pass tilltagna att ingen ska behöva ramla och slå sig.
