Monstren mår bäst i garderoben

9:26 min

Att gestalta det vidunderliga på en scen är en svår konst. Skräck är granne med skratt, konstaterar författaren och teaterkritikern Boel Gerell, och funderar på vad som skrämmer oss allra mest.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ett par kvarlämnade stövlar med slaka skaft står framför ett plåtskåp. Ett sådant där smalt och orange skåp du vet, som finns på skolor. Rad på rad av likadana dörrar brukar det vara men just det här skåpet står ensamt. Det är fullkomligt tyst. Och det är just detta: stövlarna som står kvar, skåpet som är låst och den totala tystnaden som är så oerhört skrämmande.

När de första scenerna i pjäsen ”Fulet” drar igång på Teater 23 i Malmö reser sig tonårstjejen bredvid mig med knutna nävar.

–Abuse, skriker hon. Släpp henne för faan.

På scenen har högstadieeleverna Kim och Sandra just dragit igång sin dagliga misshandel av klasskamraten Juliette, eller Fulet som hon kallas av alla.

–Tyst, det är bara teater, det är inte på riktigt, väser någon som kanske är flickans lärare bakom oss i salongen men flickan tycks inte övertygad. Muttrar halvhögt innan hon med en duns sätter sig ner igen.

Sen, när det blir värre kvider hon bara. En plågad gnyende utandning i den annars helt tysta salongen. På scenen har det blivit måndag morgon och en hel helg har passerat sedan Juliette pressades in i det alldeles för smala och trånga orangea skåpet och Kim eller Sandra, de minns inte säkert, låste dörren och gick skrattande därifrån. Då hördes skrik och desperata bankningar som fick plåten att skälva men nu är det alltså tyst, alldeles tyst. Och på golvet i korridoren står Juliettes stövlar fortfarande kvar.

Än mer drabbande än det inledande explicita våldet är fasorna och lidandet som vi inte ser utan bara kan föreställa oss. Innan skåpet öppnas igen är flickan Juliette precis som Schrödingers katt både levande och död. I brist på klara bevis frammanar vi våra egna bilder av flickans tillstånd och det värsta som kan ha hänt. Är det värsta att kvävas, när skåpet töms på luft? Eller är det den psykiska fasan? Klaustrofobin och tiden som går utan att någon levande människa hör dina rop på hjälp?

Inget blod och inga vanmäktiga skrik hade kunnat överträffa den fasa Winston – och vi genom honom och Orwells text – redan upplever vid blotta åsynen av råttorna

Sanningen är väl den att rädslan alltid är individuell. Det som för någon är skrämmande intill bristningens gräns är för en annan ren och skär komik. Men inför den stängda dörren är allt fortfarande möjligt och i väntan på ett besked växer skräcken och blir vår egen och långt svårare att skaka av sig än aldrig så bloddrypande skildringar av lidande och död.

Eller som förhörsledaren O’Brian förklarar för huvudpersonen Winston i George Orwells dystopiska roman ”1984”, inför den låsta dörren till sanningsministeriets tortyrrum 101.

”Du frågade mig en gång, vad som fanns i rum 101, säger O’Brian. Jag sa att du redan visste svaret. Alla vet svaret. Det som finns i rum 101 är det värsta i världen. Och det värsta i världen skiftar från individ till individ. Det kan vara att bli begravd levande, bränd till döds, att drunkna eller bli spetsad på en påle eller femtio andra sätt att dö. Ibland är det något helt trivialt, inte ens dödligt. I ditt fall är det råttor.”

Och på bordet i rum 101 står verkligen en bur med råttor, färdig att träs över Winstons huvud så att djuren ska äta sig genom hans ansikte. Men långt innan detta sker kapitulerar Winston och ger upp allt inklusive sig själv och kärleken till den älskade Julia. Inte heller här hade det gagnat effekten av berättelsen att låta råttorna verkställa det vidriga straffet. Inget blod och inga vanmäktiga skrik hade kunnat överträffa den fasa Winston – och vi genom honom och Orwells text – redan upplever vid blotta åsynen av råttorna och buren.

Less is more alltså. För teaterregissören Rikard Lekander som gjort sig känd just för sina skräck- och splatterversioner av allt från ”Gösta Berglings saga” till ”Frankenstein” och ”Gengångare” var de jämförelsevis återhållna skräckeffekterna i ”Fulet” ett nödvändigt val. Eftersom uppsättningen skulle fungera också för turné gavs det helt enkelt inte möjlighet att föra med sig ett alltför omfattande batteri av blod- ljud- och ljuseffekter och begränsningarna som till en början tycktes hämmande blev i praktiken uppsättningens styrka.

Också i hans version av Ibsens ”Gengångare” – med tillägget ”& Zombies” – är fasan till en början dold för åskådaren. Bara då och då gläntar pigan Regine på luckan i golvet och häller ner en skvätt fiskblod i det mörka hålet. Inte förrän i dramats sista scen kravlar den undanstoppade unkna familjehemligheten fram i all sin degenererade vidrighet. Effekten av att verkligen se monstret som osynligt spelat en av pjäsens viktigaste roller blir oundvikligen något av en antiklimax. Trots att Lars-Göran Ragnarsson gör besten med all önskvärd inlevelse gränsar tolkningen till det fnissigt förskräckliga och så är vi där igen, i balansakten mellan skräcken och skrattet.

Ut i ljuset drogs monstren och de hade vare sig puckelrygg eller vassa hörntänder utan såg ut som människor gör mest.

När Rikard Lekander 2009 startade Sveriges första renodlade skräckteatergrupp Farozonen, gjorde han det med inspirationen hämtad från förra seklets ledande skräckteater i Paris, Le Grand Guignol. En teater som mätte sina framgångar efter hur många i publiken som svimmade under en föreställning. Här frossades det i effekter och grymheter, huvuden rullade och det ena mer groteska missfostret till gärningsman efter det andra paraderade förbi den hisnande publiken.

Men efter andra världskriget gick det sämre för teatern och i januari 1963 stängde den för gott. Charles Nonon som var den siste teaterdirektören beklagade det skedda men såg det samtidigt som oundvikligt. Eller som han förklarade i en intervju 1962:

–Vi kunde aldrig konkurrera med Buchenwald. Före kriget trodde alla att det som hände på scenen var fria fantasier. Nu vet vi att allt detta och värre sker i verkligheten.

I efterkrigstidens Europa gavs det ingen marknad för iscensatt skräck. Dörren till det värsta stod redan på vid gavel och ingenting som skräckmästarna på Le Grand Guignol tog sig för kunde mäta sig med ohyggligheterna som blottlades för världen. Ut i ljuset drogs monstren och de hade vare sig puckelrygg eller vassa hörntänder utan såg ut som människor gör mest. Som du och jag, som kvinnan på kontoret och mannen i affären. Kapabla till de mest bestialiska handlingar, bara förutsättningarna är de rätta.

Kanske är det denna insikt som rymmer den värsta fasan, den som får oss att bäva inför den stängda dörren till rum 101. Som framkallar skrattet och förlösningen när monstret verkligen materialiserar sig på scenen. För det är ju vare sig du eller jag eller någon som vi känner, den här gången heller. I fiktionens trygga rum kan vi lugnt luta oss tillbaka och låta oss kittlas och förtjusas av den ställföreträdande skräcken. Och jag tänker på tjejen bredvid mig i salongen till Teater 23, som inte begripit premisserna som gäller. Som kommer på fötter och gör sig beredd att agera i försvar för den ensamma flickan Juliette som misshandlas på scenen.

Så fånigt förstås. Och samtidigt så i grunden friskt. Runt omkring henne hånflinas det i salongen och hon sätter sig generad ner och gör inget mer försök att hejda det stadigt stegrade våldet. Passivt betraktar vi de kvarlämnade stövlarna och det låsta skåpet och det är fullkomligt tyst.

Boel Gerell, teaterkritiker och författare

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista