Martina Lundgren - om de minnesporösa föremålen

När golvet i källarförrådet är täckt med vatten börjar Mona rensa bland det hon samlat på sig. Mycket är förstört, men även en möglig klänning från London väcker minnen.

- Att läsa och skriva är fortfarande det mest lustfyllda jag vet och det som ger självkänsla. Men att som vuxen ha börjat leka med färger och ljud, utan krav på duktighet, det har vidgat min värld.

– Jaa, kanske skulle jag passa på ett kloster?

Pappa, vad gör du hela dagarna när du är så trött om kvällarna? Det ärligaste svaret är nog att jag helt enkelt är äldre nu.

– Jag förstår att han undrar om jag skämtar. Jag backar. Vad tror han nu om mig, undrar jag. Jag pekar bara på trädet och säger "Det där trädet, det är ett träd som lider". Han säger ingenting.

- Det är lätt att tycka en massa. Att de låter för mycket och att de inte tar hänsyn eller visar respekt. Att de verkar så obekymrade när livet är så allvarligt. Jag tror vi har fel.

Om Malmberget, andlighet och det som riskerar att gå förlorat.

- Min vän är en golden retriever. Utsträckt i den varma solen, med en svans som viftar till ibland, lite lojt, för att jaga bort en fluga. Själv är jag mer lik en terrier.

– Det finns ett annat ord som jag tycker är mer användbart än upprepa, det är ordet repetera.

– När jag, för ganska många år sedan nu, förlorade min mamma så tänkte jag: Nu är jag vuxen. Nu måste jag vara vuxen. Den där barndomsdoften var borta.