Simone Weil visar hur vi slår rot i andra

9:57 min
Simone Weils liv präglades av en oavbruten jakt på sanningen. Vägen tid gick via både mystiska upplever, filosofi och radikala politiska analyser. Mattias Hagberg lyfter fram en tänkare för vår tid.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

För snart tjugofem år sen började jag läsa politisk filosofi på universitetet i Göteborg. En dag, jag minns inte varför, stoppade föreläsaren ett exemplar av den franska filosofen Simone Weils bok ”Att slå rot” i handen på mig. Sen dess har det nästan inte gått en dag utan att jag tänkt på den där boken och på behovet av rotfäste i tillvaron. Jag känner en märklig dragningskraft till Simone Weils idéer – men även ambivalens. ”Att slå rot” är ett motsägelsefullt verk, fullt av såväl nyskapande och radikala tankar som konservativa och närmast mystiska idéer. Det är undflyende och spretigt – men också berikande.

Hon mötte livet med en febrig intensitet, alltid på gränsen till självförbränning. 

Även som person är Simone Weil genuint svår att fånga. Hon kastade sig ständigt från det ena till det andra. Hon föddes 1909 i Paris i en borgerlig, judisk och intellektuell familj. Hon gick på några landets främsta elitskolor, men vände snart ryggen åt såväl det judiska som det borgerliga. Hon blev marxist och engagerade sig i arbetarrörelsen, men började snabbt kritisera den inifrån. Hon sökte sig till industrin för att förstå arbetets verkliga natur och det lidande som fabriksarbetet var förknippat med, men lyckades aldrig smälta in. För de ”riktiga arbetarna” var hon bara en främmande och skör fågel som flugit fel. Hon försökte delta i det spanska inbördeskriget, trots att hon var pacifist och dessutom så klumpig och närsynt att hennes kamrater var rädda för att hon skulle skjuta dem i stället för de fascistiska motståndarna. Hon brann för antiken, men hatade romarriket. Hon hittade inspiration i buddismen, hinduismen och kristendomen, men kritiserade dem ständigt. Hon hade en rad mystiska upplevelser och blev troende katolik, men kunde inte låta bli att ständigt ifrågasätta kyrkan.

Hon skrev hela sitt liv. Framför allt artiklar, essäer och brev, om allt från marxistisk teori till kristens mystik. Hennes samlade produktion är på flera hyllmeter.

Om jag trots allt detta ska hitta något som binder samman hennes liv är det den oavbrutna jakten på sanning. Simone Weil nöjde sig aldrig med enkla svar eller halvsmälta förklaringar. Nej, hon ville ständigt vidare. Hon ville gräva djupare. Hon mötte livet med en febrig intensitet, alltid på gränsen till självförbränning. 

Hon dog tidigt. 34 år gammal avled hon i tuberkulos i England 1943. Ett år tidigare hade hon anslutit sig till den franska exilregeringen med en uttalad önskan om att få utföra ett hemligt uppdrag i hemlandet. Men general de Gaulle hade avfärdat henne som galen, och hon fick istället i uppgift att skriva en serie föredrag om återuppbyggnaden av Frankrike efter kriget.

Simone Weil tog sig an denna utmaning på samma sätt som hon tog sig an alla andra utmaningar; hon gick till botten. Likt sina förebilder i det antika Grekland valde hon att ställa de stora frågorna på nytt: Vad är ett samhälle? Vad är en människa?

Resultatet blev någon helt annat än den handlingsplan för återuppbyggnad som exilregeringen önskat. Det blev ett rikt och tankeväckande filosofiskt traktat, ett traktat som hon själv sammanställde till boken ”Att slå rot”. General de Gaulle brydde sig inte så mycket om den, men Albert Camus hyllade den och skrev: ”Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här har fastslagit.”

Jag tänker att samma sak gäller än i dag. Att de tankar som hon för fram i ”Att slå rot” är mer angelägna än på länge; att hon ger oss en möjlighet att resonera kring vårt behov av sammanhang utan att hamna i nationalisternas inskränkta värld. 

Hon såg bristen på tillhörighet som modernitetens och den fria marknadens stora bekymmer

Simone Weil tar avstamp i en enda, men helt avgörande, fråga: Vilka är människans grundläggande behov? Eller mer specifikt: Vilka är hennes andliga behov?

Redan här bryter hon med mycket av den europeiska politiska traditionen. Simone Weil utgår inte från det materiella, utan från det mentala. För henne är samhället till syvende och sist en andlig gemenskap, en mentalitet – och inte en organisation eller en marknad.

Det betyder inte att hon avfärdade frågor om resursfördelning eller jämlikhet. Tvärtom. Jämlikhet var, enligt henne, ett vitalt andligt behov. Nej, vad allt detta betyder är att hon alltid tog känslan som utgångspunkt.

Framför allt skrev hon om känslan av rotlöshet – ett ord som i hennes vokabulär har en hel del gemensamt med begrepp alienation. Hon såg bristen på tillhörighet som modernitetens och den fria marknadens stora bekymmer.

Så här låter hon till exempel i Gunnel Vallqvists översättning från 1955: ”Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt mest förbisedda av alla mänskliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera. En människa har en rot när hon äger verklig, aktiv och naturlig livsgemenskap med ett kollektiv och värnar vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden.”

Ja, jag vet, i tider av nationalism är det lätt att rygga tillbaka inför språkbruket. Här finns ett anslag som för tankarna till den europeiska idéhistoriens mörkaste källsprång. Men, när man läser Simone Weil gäller det att lägga alla sådana associationer åt sidan. Hon ville, som sagt, börja om på nytt.

Det är av just denna anledning som jag läser Simone Weil som ett motgift mot två av vår tids farligaste idétraditioner: nyliberalismen, som vill förvandla allt till marknad, och nationalismen, som vill förvandla allt till en kamp mellan olika kulturer.

Jag tänker att hon erbjuder ett alternativ; att hon visar att det finns mer att välja på än nyliberalismens globala kapitalism och nationalismens lokala stamfanatism.

Även organisationer, som partier, stater och nationer, borde enligt henne sätta medlidandet och inlevelsen med andra i första rummet.

Hennes centrala tanke var alltså att människan alltid behöver ett sammanhang. Detta var en insikt som ledde henne till ett radikalt brott med den europeiska, och kanske framför allt med den franska idétraditionen. Hon ville bort från den självcentrerade individen. Hon avfärdade tanken på mänskliga rättigheter till förmån för en idé om mänskliga skyldigheter. Hon skrev att begreppet förpliktelse alltid föregår begreppet rättighet.

Man kan säga att Simone Weil vände ut och in på den västerländska individen; att hon riktade uppmärksamheten utåt istället för inåt. Hennes ledord var hela tiden medlidande, inlevelse och uppoffring.

Men hon ville också bort från det självcentrerade kollektivet. Enligt Simone Weil kan vårt behov av hemkänsla och tillhörighet aldrig tillfredsställas i grupper som är exkluderande. Nej, tvärtom. Gränser föder alltid misstänksamhet, förakt och hat.

I en annan text från denna tid argumenterade hon till och med för att de moderna partierna borda förbjudas eftersom dessa styrdes av samma logik som nationalismen. Partierna tvingade de enskilda företrädarna och medlemmarna att tänka, tycka och handla på ett enhetligt sätt i konflikt med andra grupper.

Nej, för Simone Weil fick medlidandet inte veta av några gränser. Hon var universalist i ordets bredaste bemärkelse. Även organisationer, som partier, stater och nationer, borde enligt henne sätta medlidandet och inlevelsen med andra i första rummet.

Först då, skriver hon, när vi känner för andra, kan vi också känna för oss själva. Och först då kan vi bekämpa rotlösheten, som marknadsliberalismen oundvikligen genererar, och dess värsta symtom: den självupptagna nationalismen.

Mattias Hagberg, författare