John Ruskin: En brittisk 1800-talsaristokrat för vår tid?

9:51 min
John Ruskin var främst känd som konsthistoriker och kritiker. Men hans texter och ekonomi och samhälle var alltför radikala för sin samtid. Kanske är de just vad vi behöver nu, funderar Dan Jönsson.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Tänk dig att du plötsligt ärver ett stort gods. En egendom med bördiga åkrar, dignande fruktträdgårdar och kanske till och med en liten guldfyndighet. Du har, som det heter, blivit rik. Det finns bara ett litet krux, inser du efter ett tag: det går inte att hitta några anställda. Om din rikedom ska bli verklighet måste ju fälten plöjas och skördas, fruktträden beskäras, guldådern sprängas fram ur berget. Det kan du inte göra själv. Utan anställda som gör jobbet är all din rikedom värdelös. Och för att få tag i dessa arbetare måste det finnas människor som är fattiga, i jämförelse – det vill säga: människor som är beredda att arbeta på ditt gods mot den betalning du är villig att ge dem. Rikedomen består alltså inte i dina materiella tillgångar utan i den makt du utövar över andra människor. Mer konkret, i makten att få tillgång till deras arbete för din egen vinning.

Den klassiska nationalekonomin, som den utarbetats av John Stuart Mill, Adam Smith och David Ricardo, betraktade han som en sorts kollektivt hjärnsläpp ...

Så här förklarar John Ruskin rikedomens innebörd i sin essä ”Åt denne siste”, ursprungligen publicerad som en serie artiklar i tidningen Cornhill Magazine 1860. Rikedom är egentligen makt – och denna makt blir bara användbar om det också finns fattigdom. Dina pengars kraft är helt beroende av att det finns någon annan som behöver dem; konsten att bli rik är därför, skriver Ruskin, ”lika mycket och med nödvändighet konsten att hålla sin granne fattig”. Hans essä, som alltså skrevs i stort sett samtidigt som Karl Marx skrev ”Kapitalet”, var ett generalangrepp på den viktorianska industrialismens så kallade klassiska nationalekonomi, förkroppsligad i idén om Homo Oeconomicus, ”den ekonomiska människan”, som genom att arbeta för egen vinning lägger grunden till nationens rikedomar – och Ruskins kätterier möttes av en kritikstorm som fick tidningen att avbryta publiceringen. Men Ruskin tappade inte modet, utan fortsatte i flera senare skrifter att utveckla sina idéer om en annan ekonomisk ordning, byggd på rättvisa och respekten för det allmänna bästa.

Att läsa de här texterna idag är en märklig upplevelse. John Ruskin är annars mest känd som en av sin tids viktigaste konsthistoriker – kanske allra mest för att han i sin bok ”The Stones of Venice” utvecklade begreppen ”romanskt” och ”gotiskt” om den medeltida arkitekturens olika stilar – och det var just från medeltidens förkapitalistiska civilisation, dess skråväsen och hierarkier, han fick impulserna till sin ekonomikritik. Den klassiska nationalekonomin, som den utarbetats av John Stuart Mill, Adam Smith och David Ricardo, betraktade han som en sorts kollektivt hjärnsläpp, så uppenbart dåraktig att den egentligen, som han uttrycker det med en av sina abrupta liknelser, intresserar honom lika lite som ”en vetenskap om gymnastiken som utgick från att människorna inte hade några skelett”. ”Den moderna nationalekonomin”, förklarar han, ”står på en exakt likadan grund. Den antar, inte att människan saknar skelett, utan att hon helt består av skelett, och den grundar en förbenande framstegsteori på detta förnekande av en själ; och sedan den har visat allt, som kan göras av ben, och konstruerat ett antal intressanta geometriska figurer med dödskalle och benpipor, bevisar den framgångsrikt olägligheten av att en själ åter visar sig i dessa kroppsstrukturer. Jag förnekar”, skriver Ruskin bitskt, ”inte sanningen i denna teori: jag förnekar bara dess tillämplighet på världens nuvarande stadium.”

Det Ruskin efterlyste var, kort och enkelt uttryckt, en humanisering av den ekonomiska vetenskapen – till något som bättre skulle spegla det han menade med mänsklighet.

Mycket har hänt sedan Ruskin skrev de här raderna. Nationalekonomernas ”förbenande framstegsteorier” har bidragit till en expansion utan motstycke i historien och vi lever nu i det som brukar kallas ”den stora accelerationen” där i stort sett alla utvecklingskurvor pekar rätt upp i himlen. På femtio år har jordens befolkning fördubblats, ekonomin har blivit fem gånger så stor. Samtidigt har ungefär hälften av det vilda djurlivet försvunnit, halten av koldioxid i atmosfären är högre än på flera miljoner år och många viktiga naturresurser är på väg att ta slut. I nationalekonomin däremot har nästan inget hänt. Den bygger fortfarande på grunden från klassikerna Smith och Ricardo – och enligt dess teori är den här sinnessjuka  utvecklingen, mot en värld med en förvisso gigantisk ekonomi men nästan inget liv, något som den måste bejaka, eftersom den sedd med dess gängse skelettmodeller faktiskt har gjort världen rikare. Vore läget inte så akut borde man kanske återanvända Ruskins ironi och medge att man visserligen inte vill förneka sanningen i denna teori. Bara dess tillämplighet på ”världens nuvarande stadium”.

Det Ruskin efterlyste var, kort och enkelt uttryckt, en humanisering av den ekonomiska vetenskapen – till något som bättre skulle spegla det han menade med mänsklighet. Mycket i hans kritik känns onekligen smått reaktionärt – hans idealiserande medeltidsvurm till exempel, som fick Marx och Engels att avfärda honom som en ”feodal utopist”. Ruskin distanserade sig mycket riktigt från socialismen; hans begrepp om rättvisa hade ingenting med jämlikhet att göra, och när han kallade sig ”gammelkommunist” var det med hänvisning till en kristen tradition, och framför allt till antika tänkare som Xenofon och Platon, vars utopi som den beskrivs i ”Staten”, ett aristokratiskt samhälle styrt av ett råd av visa män, nog var så nära Ruskins ideal det gick att komma.

Samtidigt är det omöjligt att förneka att Ruskins idéer också pekar rätt in i den postmoderna ekologikrisens tjugohundratal. Kritiken mot ekonomernas benägenhet att förväxla teorierna med verkligheten på ett sätt som skymmer fundamentala maktförhållanden har väl bara blivit mer aktuell i denna tid av finans- och klimatkris, när ekonomerna ägnar tiden åt att analysera obskyra värdepappersderivat eller konstruera absurda jämviktsekvationer för att bevisa hållbarheten i ett ohållbart system. Detta samtidigt som helt elementära ekonomiska begrepp mystifieras, eller förbigås med teoretisk tystnad.

Som pengar, till exempel. Något vi alla som ingår i den globala ekonomin är beroende och hanterar mer eller mindre dagligen. Men var kommer de från egentligen? Hur uppstår de? Nej, det är varken Riksbanken eller företagens löneutbetalningar som skapar dem – utan de privata bankernas utlåning. Något som exempelvis kan förklara att de senaste decenniernas svenska löneökningar med god marginal har ätits upp av hushållens ökande skuldsättning. Det är ingen paradox; det är helt enkelt så det måste vara i en skulddriven ekonomi. Som den engelske ekonomen James Robertson har påpekat är det svårt att tänka sig en mer genomgripande demokratireform än om pengarna skulle ses som en gemensam resurs och skapandet av dem flyttas från det privata till det offentliga. För att inte tala om vad det skulle göra för sundheten i det finansiella systemet.

John Ruskin hade säkerligen tyckt detsamma. När man läser honom idag känns det nära till hands att till hans humanism foga den ekologiska dimensionen. Vad det handlar om i grunden är idén om en ekonomi som bottnar såväl i de mänskliga behoven som i insikten om vad vi faktiskt har till hands, vad som är möjligt med de begränsade resurser som står till buds. Och hur en bättre värld bara blir möjlig om man utgår från dessa begränsade resurser. Utopist och realist: det rimmar.

Dan Jönsson, författare och kritiker

 

Litteratur

John Ruskin: Åt denne siste. Översättning Erik Carlquist. H:ström, 2018.