Guden som gick upp i rök – Robespierre och Det Högsta Väsendet

11 min

Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade.

Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan.

Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket – och ateism var en styggelse.

Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde ”Den förfärliga Ateismen”. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad ”Sanningens flamma” antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti ”Den Förfärliga Ateismen” – det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde ”Visdomen”. Robespierre talade åter och sade: ”Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet”. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något – och vad innebar den nya kulten?

Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla ”folkfiender” som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: ”Att ära Gud och döda kungar är samma sak”. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket – och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd.

Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i ”Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter” som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl.

Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt – Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet.

den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 ”folkfiender” halshöggs på två dygn.

Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern – som han menade gjorde människor förställda och onaturliga – så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag – och just därför var det som hände sedan helt obegripligt.

Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 ”folkfiender” halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion.

Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom – och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes.

Gabriella Håkansson, författare och kritiker

 

Litteratur

Jonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016

Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006

Slavoj Žižek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007

Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981.

Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista