Skiljetecken 5: Det krympande tankstrecket

10 min

Håller tankstrecket på att förvandlas till ett ynka bindestreck? Författaren och översättaren Erik Andersson tar fram sin linjal och upptäcker oroande tendenser.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Fjorton dagar efter balen på Borg var där fest på Ekeby.

Det var den härligaste af fester, men fråga ej för hvem, fråga ej för hvad. För det enda, hvilket det af ålder är lönt att göra fester för, var den anordnad: för att ögon skola stråla, hjärtan klappa, fötter dansa, för att glädjen måtte stiga ned bland människorna, för att händer skola mötas, sköna läppar kyssa . . - - – –

Åhnej tyst, tala inte om kyssar!


Jag vet inte om ni hörde vad som hände där efter ”sköna läppar kyssa”. Jag försökte göra en liten paus, så att kyssarna skulle hinna sjunka in, så att säga. Men om man tittar i författarens handskrivna manuskript så händer det en hel del där. Först kommer det två punkter, sedan två korta streck och så två litet längre streck. Någon sorts emotion har kommit över författarens hand och fått den att röra sig spasmodiskt.

När Gösta Berlings saga, som citatet är hämtat ur, hamnade hos sättaren så blev berättarens rörelse översatt till två tankstreck. Fyra år senare kom den andra upplagan och då hade hela det här stycket försvunnit.

så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tid

Än i dag finns det författare som helst skriver för hand. Jag tänker mig att de vill skjuta upp det ögonblick då texten blir offentlig: berättelsen är en sak mellan författaren och pappret, och först när den är klar typograferas den och går ut till läsaren.

Jag är inte en sådan författare. Jag fick i tonåren en skrivmaskin, en grön Halda. Den var väldigt bra, mycket robust. Man blev stark i fingrarna.

Men det fanns vissa brister. Tangentbordet hade punkt, komma, kolon, frågetecken och bindestreck; det var allt. Semikolon kunde man åstadkomma genom att skriva ett kolon, backa och sedan skriva ett komma. På samma sätt kunde man sätta en punkt under en accent för att få ett utropstecken. Det såg inte särskilt bra ut. Accenten kunde också nyttjas som apostrof, men det var bättre att vrida ett hack på valsen och använda ett komma.

Bristen på tankstreck var mer förrädisk. Jag trodde länge att det var samma sak — bindestreck och tankstreck — men medan idén med bindestrecket är att det nästan inte skall finnas, utan bara på ett diskret sätt upplysa om att ordet fortsätter på nästa rad eller markera att två ord hör ihop, så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tid.

Jag tror att de generationer som växte upp med skrivmaskiner och använde dem i sitt dagliga värv till sist vande sig av med sådant som innebar onödigt krångel. Varför stanna upp och göra ett semikolon, varför inte bara rada upp den ena meningen efter den andra och drämma in ett komma eller en punkt först när man behöver dra efter andan?

När persondatorn slog igenom mot slutet av 1980-talet så kunde man med den underbara alternativtangenten få tillgång till allt som ett välutrustat sätteri rymde. Man tycker att journalister och författare skulle ha börjat festa loss på allehanda diakritiska tecken, men så blev inte fallet. Istället såg många tidningar och bokförlag en chans att göra sig kvitt sin typografiska personal, så att skribenternas tarvliga kost på komma, punkt och bindestreck serverades ouppvärmd till läsarna. Och den som försökte ta vara på de nya möjligheterna blev snart avskräckt: ett långt och vackert tankstreck kunde i tidningsspalterna återges med ett tyskt ü eller vad som helst som den elektroniska överföringen hittade på. Efter några sådana där tyska ü var man tillbaka hos komma, punkt och bindestreck.

Tankstreckets storhetstid — den inträffade nog hos Selma Lagerlöfs kolleger kring förra sekelskiftet. Över huvud taget hade man en välvillig inställning till skiljetecken och lät kommatecken regna ner över alla sorters prosa. Tankstrecken uppträdde gärna i grupp. Uno Engs novell ”Ögonbrynen” från 1921 börjar så här:

Den unge konnässören sökte förgäves. — — —

De där tankstrecken liknar mest en världstrött utandning. Alla hade sina egna idéer om vad de ville med tankstrecken. I ”Lillans första tand” från 1912, ett kåseri av Ossian Elgström, är upplösningen dramatisk:

Darrande löste jag upp knutarna, vecklade upp papperen — — — se där — — ett bref. »Ack hvad jag är lycklig, säg är den inte förfärligt söt, är det ej så man ville kyssa den och tänk lillan som blott är 3 månader, det är storartadt — — — — — — — — — — — — — — —»

Jag släppte brefvet och krafsade vildt bland träullen som fyllde lådan, jo titta, en tändsticksask — jag öppnade den flämtande af ifver — — — — har man sett på fan — — — — — i asken låg på en bädd af bomull — — — lillans första tand.

Elgström närmar sig dramatiken och tycks vilja få tankstrecken att mäta ut tiden. Det eviga problemet med att styra över läshastigheten var här nära en lösning.

Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.

Medan jag bläddrar i mitt urval böcker från ungefär hundra år sedan slår det mig att det råder enighet mellan olika författare, förlag och tryckerier om hur långt ett tankstreck skall vara. Jag kan inte ge ett exakt mått eftersom det varierar beroende på typsnittets kägel, men mellan tre och fyra millimeter rör det sig om, motsvarande bredden på ett stort M.

I takt med de allmänna neddragningarna har ett kortare tankstreck vunnit mark. Det motsvarar bredden på ett stort N och ger naturligtvis inte alls samma läsglädje. Men det är inte slut där. Jag tar fram en bok från förra året och får följande siffror: stora M 3 mm, stora N 2,5 mm, tankstreck 1,5 mm, bindestreck 1 mm.

Ni förstår vart vi är på väg? Snart är skillnaden mellan tankstreck och bindestreck helt utplånad. Jag skulle lika gärna kunna plocka upp min gröna Halda från källaren.

I en sådan här sorglig stund är det bara en sak som hjälper, och det är att leta upp Roddy Doyles debutroman, The Commitments, från 1987. Med ännet lackande av naturvetenskaplighet gör jag mina mätningar: stora M 4 mm, stora N 3,5 mm, tankstreck 4 mm och bindestreck 1,5 mm. Det är precis som det skall vara. Utmärkt.

Nästan på varje sida uppträder det längre tankstreck: 8 mm. Vilken schwung det blir! Eftersom romanen till stor del består av dialog och Doyle har fått för sig att markera replikerna med pratminus, alltså tankstreck det också, så blir det väldigt mycket streck allt som allt.

Jag bläddrar litet och får plötsligt syn på ett ännu längre streck: 12,5 mm. Ja, de är inte helt ovanliga, märker jag.

Jag hittar några stycken som är 17 mm också.

Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.

Jag undrar hur denna rikedom av tankstreck i olika längder kommer sig. En förklaring är säkert att romanen ursprungligen gavs ut på eget förlag. Det fanns ingen som sade åt Roddy Doyle att man inte kunde ha så långa tankstreck.

Nästa roman, The Snapper, kom ut på ett stort förlag. Då dämpades bruket av tankstreck något, men både här och i boken därefter, The Van, kan man sikta en och annan 17-millimetare.

Den nyaste bok av Roddy Doyle jag äger är Bullfighting från 2011. Där laborerar han ännu med två olika sorters tankstreck, men längderna är blygsamma: 2 och 3 mm. Jag tolkar det så att Roddy Doyle kämpade länge, men han kämpade ensam. Till sist föll han.

På senare tid har han kåserat i Independents nätupplaga. Tankstrecken är nu slutgiltigt reducerade till bindestreck.

Erik Andersson, författare och översättare

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista