Risk att förgiftningar inte upptäcks

30 min

Det finns risk för att förgiftningsmord inte upptäcks säger poliser, rättsläkare och jurister. Ett exempel är Norrtäljefallet där en kvinna nyligen dömdes för att ha förgiftat sin sambo med cyanid.

Kriminologen Mikael Rying tycker det skulle vara bra om man rutinmässigt testade fler.

– Om man dör före 60 eller 70 eller 65 säger vi och det egentligen inte finns någon klar dödsorsak. Då kanske det är en bra målgrupp, så att säga, att testa för förgiftning.

Cyanid upptäcks inte i den grundundersökning som görs vid en rättsmedicinsk obduktion och det var först efter påtryckningar från anhöriga till mannen som man gjorde en extra kontroll av sparat blod och kunde fastställa att det rörde sig om förgiftning. Mannens sambo dömdes nyligen av Norrtälje tingsrätt till 16 års fängelse för mord.

– Utan den här familjemedlemmen och försäkringstjänstemannen, om inte dom verkligen tagit sig an den här frågeställningen så hade det här aldrig blivit någonting, säger Sten Burman, domare i Norrtäljefallet.

De senaste åren har det varit ett antal uppmärksammade fall där man misstänkt förgiftning, men där det varit försent för att kunna avgöra om något brott begåtts.

Det krävs speciella tester för att upptäcka giftiga ämnen som exempelvis cyanid eller vissa giftiga växter. Men vid en rättsmedicinsk obduktion som begärs av polis när dödsfallet bedöms som oväntat eller oklart, exempelvis om det är en ung person, testar man bara för spår från ett par hundra ämnen om inga utökade tester begärs.

Rättsläkaren Brita Zilg säger att de ytterligare testerna är en resursfråga.

– Det är en fråga om resurser. Om man jämför med en person som kommer in till akuten så tar man vissa grundprover som blodtryck, blodstatus och man tittar på beroende på symptom så gör man mer riktade analyser men man kan ju inte testa varenda en som har brutit benet eller har en förkylning om den också har varenda obskyr cancer som finns för då skulle man göra av med så mycket pengar, tid och resurs så det finns inte. Det är lite samma sak hos oss, man kan inte testa alla för allt utan man måste göra riktade analyser beroende på vilket fall man har på bordet, säger Zilg.

I Norrtäljefallet var det sparade prover från den rättsmedicinska obduktionen som blev avgörande bevisning.

– Det finns alltid risk att vi missar, det kan man inte komma ifrån, men vi sparar ju det blodet och urinet och alla de kroppsvätskor som vi analyserar sparas ju i över ett år på rättskemi. Så man kan alltid gå tillbaka och plocka upp fall om det skulle komma den informationen i ett senare skede, säger rättsläkare Brita Zilg.

Det hann gå sex månader innan de sparade proverna testades på nytt och domaren Sten Burman önskar att man kunde spara proverna längre.

– Man sparar, enligt vad vi fick uppgift om, bara i ett år. det skulle man i alla fall som amatör på just den här delen kunna hoppas att dom skulle kunna spara det i flera år. Det kan ju vara saker som man vill kontrollera i efterhand av olika skäl, säger Burman.