Bokförvandlingar 3: Biblioteksboken har övat oss i gemensamt ägande

9:16 min
Biblioteksboken är ett objekt vi fortfarande delar på och äger tillsammans. Magi enligt vissa, omodernt enligt andra, men oavsett så har biblioteket blivit en förebild, konstaterar Eva-Lotta Hultén.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den4 juni 2019.

Det finns de som inte lånar på bibliotek eftersom de tycker att biblioteksböcker är äckliga. Och jo, även jag finner det mindre trevligt att hitta snorkråkor och matkladd mellan sidorna men jag har ändå oftast uppskattat spåren av andra i de böcker jag lånat: de gamla datumstämplarna, hundöronen, chokladfläckarna - eller var det kanske blod? Jag tycker om att föreställa mig vilka dessa andra läsare är, vad de har tänkt när de läst och vad som orsakat de där fläckarna, som kanske är blod, kanske choklad. Andra människors understrykningar och marginalanteckningar får mig att känna mig lite delaktig i deras liv, fast jag sitter ensam på mitt rum. Det formas små historier i mitt huvud: har någon använt boken som underlag för en uppsats? Vad studerar hen för något? Riktigt obegripliga markeringar triggar fantasin särskilt.

I en bok hade någon strukit under enstaka ord här och var, som på måfå. Kanske var det ett hemligt budskap till någon, men jag lyckades inte dechiffrera det.

Spår efter språkpoliser är också roliga: de som ilsket rättat stav- eller meningsbyggnadsfel med extra bokstäver eller pilar i radernas mellanrum.

De gemensamma böckerna bär helt enkelt på fler historier än de som är skrivna med bokstäver. Alla vet också att böcker med sexskildringar faller upp av sig själva på de mustigaste sidorna. Även det en sorts meddelande mellan läsare.

 Mitt första bibliotek var en ganska oansenlig lokal med en barn-, en ungdoms- och en vuxenavdelning, lite sittplatser och några tidningsställ men för mig var det en skattkammare – alla dessa böcker som jag fick ta med mig hem! För att få lånekort var man tvungen att kunna skriva sitt namn. Som fyraåring lyftes jag upp på altaret, det vill säga lånedisken, för att plita mina spretiga bokstäver på ett ljusgult pappkort. Självklart gick jag inte till bibblan ensam i den åldern och behövde följaktligen inget eget kort - det var mer som en invigningsritual. Jag har fortfarande kortet kvar i en låda.

Vi som värnar om biblioteken pratar gärna om dem som platser för magi, men också som viktiga institutioner för bildning och utbildning och som skapare av kompetenta medborgare. Som en plats där vi kan få hjälp att reda ut vad som är riktiga fakta och vad som är alternativa, ett ställe där människor från olika delar av samhället möts, där de med litet ekonomiskt kapital kan skaffa sig kulturellt kapital, och där man kan få kloka råd av bibliotekarier. Att gå till en psykolog kostar ofta runt en tusenlapp för en knapp timme, juridisk rådgivning betydligt mer men på biblioteket kan vi få intellektuell rådgivning helt fri från avgifter!

Detta är präktiga lovsånger som sjungits många gånger förut men något som nog färre tänker på är att bibliotekets verksamhet tränat oss i gemensamt ägande och ansvarstagande också i tider då det gemensamma nedvärderats och marginaliserats. Det handlar inte bara om rummet, som med simhallar eller lekplatser, utan om en sak – boken - som vi kan bära med oss hem till vår privata sfär.

Kanske är det därför som det känts så sorgligt de gånger då jag hittat lådor med utrensade böcker till salu på bibliotek. De var ju våra, och ingick i en stor familj, och nu får de inte vara med längre. Men det finns de som är beredda att kämpa för biblioteksböckerna.

När nedläggningsbeskedet kom gömde lokalborna i Ramsberg i Lindesberg bibliotekets böcker undan förskingring och makulering och inledde sedan en envis kamp för att bevara både dem och själva biblioteket. I Ramsberg blev det gemensamma ägandet och det ansvar som följer påtagligt.

Byborna har sitt bibliotek kvar – men nu får de förstås driva det själva under täckmantel av att vara en ”servicepunkt” med café och turistinformation, som berättigar till bidrag till lokalhyra.

I Kungliga bibliotekets rapport ”Den femte statsmakten” kan man läsa om hur de fysiska biblioteken läggs ner i rask takt och att digitalisering håller på att förändra både vår läsning och vårt lånande. Vi lånar fortfarande inte så många e-böcker men förändringen går fort och med den följer också en uppluckring mellan traditionell litteratur och dataspel, när e-böcker öppnar för interaktivitet. Den vurm för den fysiska boken och av biblioteken som plats, som jag själv vuxit upp med – kommer den att överleva? Eller kommer vi snabbt acceptera att med bok menas ett ljudspår vi spelar upp i vår telefon och med bibliotek en sajt eller app vars utbud innefattar både traditionell text och hybrider med andra kulturella uttryck? Kommer unga läsare i så fall få vibbar av välbehag av att gå in på denna sajt, som jag fick av att öppna dörren till mitt första bibliotek, Vallhamra i Partille? Som numera för övrigt är ersatt av en ”biblioteksstation” på fritidsgården, med begränsat utbud och bemannat av bibliotekarie endast på torsdagseftermiddagarna.

Om jag nu gillar gemenskap med andra läsare borde jag kanske tycka att det är spännande att digitaliseringen av böcker öppnar för så kallad social läsning där vi kan välja att lägga ut egna och att se andras marginalanteckningar, understrykningar och taggar men jag är kluven. Känslan av att faktiskt äga något tillsammans kommer inte hålla i sig när texten inte längre tillhandahålls i en fysisk bok hämtad på ett fysiskt bibliotek där det doftar gamla böcker. Jag föreställer mig också att något i själva marginalanteckningarna kommer förändras och bli mer opersonligt när de presenteras i prydliga typsnitt i stället för med halvt oläslig handskrift i blyerts. Det som tidigare handlat om avkodning av privata kråkfötter riskerar att bli ännu en arena att visa upp sig på. Det är visserligen spännande att biblioteken skulle kunna erbjuda låntagare att få veta vilka andra som läser samma bok samtidigt så de kan kontakta varandra och skapa tillfälliga läsecirklar - men samtidigt en klen tröst för förlusten av alla de verkliga, fysiska böckerna.

Jag tycker om att tänka på de kommunala biblioteken som vår tids allmänningar där vi medborgare tillåts plocka med oss den frukt och det byggmaterial vi behöver. Bland biblioteksböckerna får vi släppa oss själva på bete för att äta upp oss intellektuellt och själsligt. Precis som för de traditionella allmänningarna finns det regler och begränsningar men de har inget med köpkraft att göra.

Det är intressant att se hur betydelsen av ordet bibliotek nu håller på att förändras när andra saker än böcker börjar lånas ut på institutioner som kallar sig bibliotek. Jag tänker på de verktygs- och klädbibliotek som växer fram i ideell, och ibland kommunal regi. I vissa fall är det de traditionella biblioteken som också börjat låna ut leksaker, sällskapsspel eller symaskiner. Vissa prylar kan vi ju faktiskt inte ersätta med virtuella tjänster. Kanske ser vi där en början på hur nya allmänningar växer fram och att vi formar framtidens samhällen och vår relation till saker alltmer efter bibliotekens idé: äga tillsammans, låna vid behov och av lust. Det är en hoppfull tanke: samhället som ett huvudbibliotek med filialer för varje syfte. Men de ursprungliga bibliotekens magi klarar nog inte omvandlingen, förstås.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare