Latinamerika visar sitt dolda ansikte

9:46 min

Vad händer när man ständigt väver samman historik och skönlitteratur? Dan Jönsson reflekterar i dagens essä över Jorge Baradits bok Diktaturen, och över Chiles många historiemutationer

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna

Tänk dig att du en dag när du är ute och går på stan plötsligt blir omringad av ett par poliser. Utan förklaring bara står de där och spärrar vägen. Vad du vet har du inte gjort något olagligt. Men kanske kan det vara något du har sagt. Kanske något en vän har gjort, eller en släkting. Medan du försöker förstå vad det handlar om börjar de släpa iväg med dig, bort från gatan, in på en bakgård av något slag, och i samma ögonblick som skräcken bryter fram får du en spark i ryggen som fäller dig till marken. Sedan kommer nästa spark, och nästa, och medan du försöker skydda huvudet med händerna får du något blött över dig: du känner igen lukten, det är bensin. Du ser upp, vad är det som händer? En av poliserna står där med en tändsticksask i handen och du tänker att det måste vara som de försöker skrämmas, snart kommer de att brista i skratt åt ett lyckat skämt. Men nej, polisen stryker faktiskt eld på tändstickan och slänger den på dig. Lågorna flammar upp på ett ögonblick. Försök föreställa dig detta: dina kläder som fattar eld och brinner upp på ett par sekunder. Huden som börjar smälta. Skräcken och den vansinniga smärtan. Du förstår fortfarande ingenting.

Den här inlevelseövningen är en av många som den chilenske författaren Jorge Baradit inbjuder till i sin bok ”La dictadura” – Diktaturen – den fjärde och sista delen i hans projekt ”Historia secreta de Chile.” Chiles hemliga historia, alltså – som om rättslösheten och brutaliteten under Pinochetdiktaturen inte skulle vara allmänt känd? Som om inte hela världen visste vad som pågick? Episoden med tändstickan inträffade i verkligheten 1986; de båda ungdomar, nitton och tjugo år gamla, som råkade ut för den forslades svårt brännskadade ut ur Santiago och dumpades på en åker. Den ena dog av sina skador, den andra överlevde. I Chile under Pinochet var sådana händelser om inte vardag direkt, så något man fick räkna med om man hade ens en omedveten beröring med oppositionen. Och ändå – för många chilenare kom sanningen, när den väl uppdagades, som en chock. Baradit berättar att hans mamma en gång i slutet på åttiotalet, i samband med folkomröstningen som till slut blev Pinochets fall, försökte övertyga sina arbetskamrater om att morden och tortyren var verklighet. De trodde henne inte. Inte förrän en av kollegorna, själv gift med en marinsoldat, intygade att vartenda ord var sant. Och det blev alldeles dödstyst i fikarummet.

Jorge Baradits fyra böcker har blivit det senaste decenniets stora kioskvältare i Chile. Första delen, som kom ut 2015, är en underhållande och fascinerande samling exempel på vilken central roll just vissa hemliga sällskap och ockulta idéer har spelat i landets historia, inte minst kring självständigheten på 1820-talet. Som att nationalflaggans stjärna i själva verket är en frimurarsymbol – eller att Arturo Prat, en av hjältarna från Stillahavskriget på 1870-talet, var en övertygad spiritist som trodde på själavandring och brukade föra samtal med sina avlidna släktingar. I de följande delarna fortsätter Baradit att krossa patriotiska myter och lyfta fram glömda och undanträngda berättelser. Den om Salvador Allendes hemliga och visionära internetprojekt SYNCO till exempel; eller den om den ockulta utbrytarmonarkin i södra Chile, där trollkarlar regerade med hjälp av magiska förbannelser under några årtionden på 1800-talet. Och kanske fortfarande gör det.

Succén för Baradits projekt har skapat ringar på vattnet i resten av Latinamerika. I Peru har historikern Fred Rohner skrivit en – också mycket framgångsrik – ”Historia secreta del Perú” som på ett liknande sätt punkterar gamla sjuka vanföreställningar och ifrågasätter sådant som att alla peruanska nationalhjältar är vita eller den offentliga kulten av historiska reliker med tvivelaktig proveniens. Den här sortens böcker skrivs förstås lite varstans i världen – ändå kan man nog säga att just i Latinamerika har historieskrivningen alltid stått skönlitteraturen nära. Faktiskt rentav varit en del av den – man kan tänka på en författare som Octavio Paz och hans brottningar med den mexikanska historien i ”Ensamhetens labyrint”; på Eduardo Galeanos väldiga syntes av den sydamerikanska historien i ”Eldens minne”. På diktatorsromanerna av den latinamerikanska boomens stora författare: ”Jag den högste” av Roa Bastos, ”Patriarkens höst” av García Márquez, Alejo Carpentiers ”Metoden” och Mario Vargas Llosas ”Bockfesten”. Och så vidare.

I de här romanerna är historisk och litterär sanning svåra att skilja från varandra. Drömmar och myter, skrönor och legender vävs in i den historiska ramen på ett sätt som ofta gör det omöjligt att veta vad som är vad och får hela historien att framstå som en sorts kollektiv hallucination. Denna vision av historien som en gemensam fantasi, ett flöde av parallella sanningar blir, tänker jag mig, särskilt intensiv på en kontinent där de nationella berättelserna gång på gång bytts ut och reviderats i takt med att regimer faller, hemliga arkiv öppnas upp och den kollektiva tystnaden bryts.

I Chile har den processen varit mer omständlig och omtumlande än på de flesta håll. Det var inte förrän långt efter diktaturens fall, när kuppgeneralerna själva började berätta och, framför allt, när USA:s hemliga polis CIA äntligen släppte på sekretessen, som det visade sig att den verkliga historien var en helt annan än de flesta hade trott. Att Augusto Pinochet egentligen inte alls stod i spetsen för kuppen, utan gav sitt samtycke högst motvilligt bara några dagar innan allt satte igång. Att det militära maktövertagandet i själva verket började planeras redan innan Salvador Allende hade hunnit tillträda sin första presidentperiod 1970. Hur omsorgsfullt allt förbereddes, och med vilka väldiga resurser, främst från USA, som ekonomin destabiliserades och regeringens reformprogram saboterades i avsikten att skapa det politiska kaos som bäddade för militärkuppen.

”Chiles hemliga historia” är i sin tur en produkt av dessa ständiga historiemutationer. Kanske inte så överraskande då att Jorge Baradit förstås också är romanförfattare – bland annat till en kontrafaktisk berättelse om, just, Allendes visionära internetsystem. Och det är alltså inte förrän i den fjärde boken han griper sig an med det som nog hela tiden var projektets verkliga mål, statskuppen 1973. Baradit, som själv växte upp med Pinochetdiktaturen, berättar personligt, sakligt och med återhållen vrede om lögnen, mytologiseringen, förnekelsen; om hur det är möjligt att många år efter diktaturens fall träffa på till synes kultiverade människor som mitt i en konversation säger med ett leende att Pinochets största fel var ”att han inte gjorde sig av med er allihop”. Möjligt – eftersom någon riktig uppgörelse med historien aldrig har gjorts, eftersom inga höga militärer har ställts till svars för sina brott, eftersom Pinochets illegala konstitution, införd 1980, är den som fortfarande är i kraft. Eftersom – för att citera den berömda inskriften på Santiagos Nationalstadion, där tiotusentals människor fängslades, torterades och mördades hösten 1973: ”El pueblo sin memoria es el pueblo sin futuro”. Ett folk utan minne är ett folk utan framtid

Dan Jönsson, författare och kritiker

Litteratur:

Jorge Baradit, La Dictadura: Historia secreta de Chile, 2018, SUDAMERICANA

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista