Palle alene i världen: Alice Petrén, Stockholm

3:36 min

Utrikeskrönikan 11 juni. Stockholm.

Stockholm, tisdag.

När jag var liten fick jag en sagobok av min danske gudfar Frans med titeln "Palle alene i världen". Den handlade om en liten pojke, som en morgon vaknar upp till en värld utan människor. Hemmet är tomt, gatorna ligger öde och han åker ensam på spårvagnen. Ingenstans syns en enda människa. I godisaffären är burkarna fulla med snask och Palle proppar lyckligt i sig bit efter bit, men sakta sköljer paniken in över Palle och han vaknar på riktigt ur vad som var en mardröm.

Ja, vilken mardröm - att vara helt alene, helt ensam i världen.

Jag läste ofta den där boken. Min gudfar som arbetade med nordiskt samarbete ville väl ingjuta att vi människor behöver varandra.

Och att bli sedd och bekräftad är nyckelord för att vi ska må bra. Så problemet på jordklotet är inte några "godhetsknarkare" - de där som anklagas för att göra livet drägligare för andra med det bakomliggande syftet att själv då må bättre. Nej, problemet är att vi människor förgör varandra, misshandlar, torterar eller kanske mer harmlöst bara negligerar varandra. Och ett problem är att vi trubbas av inför oförrätterna.

Efter fyra dagars ledighet med familj och vänner, praktiska bestyr och en premiärsimtur i havet slog jag igår, måndag, på datorn igen och telegrammen talade om samma dramer som tidigare med skillnaden att dessa inte längre skapar rubriker.

På ett ställe stod det att 700 människor de senaste dagarna hade lämnat Libyens kust i båtar. Cirka 35 av dem hade förts tillbaka av libysk kustbevakning och vi vet sedan många år att ja, där väntar ett helvete. Ungefär 280 av de 700 hade nått Malta och 100 Italien.

Men de övriga 300 då? Försvunna, ja ingen tycktes veta vad som hänt dem på Medelhavet.

Det finns knappt någon frivillig räddningsbåt ute längre. Allt vi vet är att dödstalen relativt antalet personer som sätter sig i båtar har ökat dramatiskt, men ögonvittnena är få där ute till havs. Orkar vi inte längre höra om Dödens hav?

Det talas ganska lite om kriget i Syrien, stod det i Dagens Nyheter igår. Ja, och ändå fortsätter striderna. Så åter - är vi avtrubbade inför hur människorna klarar sig där.

Rader av telegram handlade förstås om att USA:s president Donald Trump backat från att införa tullar mot Mexiko, som skulle ha pressats till att  stoppa migranter. Amerikansk industri protesterade. Ja är det alls möjligt att hänga med i turerna kring Trumps mur och vad som egentligen händer migranterna där?

Som reporter ute i terrängen följer jag både beslut som tas i Bryssel och andra maktcentra och konsekvenserna av dem. Jag möter människorna som berörs. Inga diagram, paragrafer och ekonomiska kalkyler kommer runt att migration handlar om människor, så jag kommer att fortsätta att insistera på att ge dem röst.

Att som Palle vara helt ensam i världen ter sig även som vuxen helt skräckartat, hur mycket godis det än finns i butiken.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista