Kan den utan hjärta känna kärlek?

10 min

Vad händer med den som i framtiden kan få ett konstgjort hjärta? Journalisten Katarina Bjärvall frågar sig om den som i så fall förlorar sitt verkliga hjärta också förlorar förmågan att känna vissa känslor.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I den inspelade essän nämns det att runt hjärtats högra förmak finns 100 000 neuroner, men i självaverket är det 10 000.

Mitt är ditt och ditt är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Det gnistrar och glöder, flammar och falnar och svalnar. Det viskar, talar, ropar och jublar, det sjunger och har hunger, det rister och brister, kvider och svider och lider. Och förstås smärtar.

Ja, hjärtat rimmar och dess rytm pulserar och inspirerar, så till den grad att om varje metaforiskt uttryck som belamrar hjärtat vägde ett gram skulle organet bli så tungt att det bröt igenom jordskorpan och rasade rakt ner till jordens – hjärta.

Men de känslor som hjärtat symboliserar är inte bara metaforer och klyschor. Brustet hjärta, broken heart syndrome eller som det heter med en medicinsk term lånad från japanskan, takotsubo, är ett verkligt sjukdomstillstånd som ibland förväxlas med hjärtinfarkt och som kan utlösas av sorg eller av traumatiska upplevelser.

Jag tänker på det när jag läser Mimi Swartz bok Ticker, om några konkurrerande amerikanska stjärnkirurgers kamp om att bli först med att presentera ett fungerande konstgjort människohjärta. De verkar alla drivas av en grundtanke att fortsatt liv, oavsett vilka förödmjukande och smärtsamma former det tar sig, alltid att föredra framför döden. För någon är den besattheten grundad i en förälders alltför tidiga död i en hjärtsjukdom, andra verkar vara mer av Macchiarinikaraktärer, kärnbestyckade narcissister – eller åtminstone okonventionella. Och man får väl medge att hjärtkirurg är ett speciellt yrke, "man vill ju inte att den som sätter kniven i ens hjärta ska sakna självförtroende", som Swartz skriver.

Att operera ett hjärta som slår i bröstkorgen är ingen lätt match ens för en specialist – någon har liknat det vid att sittande på hästryggen försöka knacka loss ädelstenar ur en klippa. Ja, plus då det faktum att en människa dör om du slinter.

Hjärtkirurgins kamp för att rädda livet på människor vars hjärta slutgiltigt skurit har naturligtvis ett spår som har varit mer framgångsrikt än utvecklingen av ett konstgjort hjärta: transplantation. Pionjärtransplantatörerna på 60- och 70-talen hade en hel del emot sig. För att sjukvården skulle få tillgång till levande hjärtan att transplantera måste dödsbegreppet ändras. I Sverige skedde det 1988, efter intensiv debatt. Sedan dess kan en människa klassas som död när hjärtat fortfarande slår, förutsatt att alla hjärnfunktioner sedan minst två timmar är konstaterat fullständigt borta.

Andra tidiga invändningar hade mer med hjärtats symbolkraft att göra. Blir inte en man feminin om han tar emot ett hjärta från en kvinna, frågade sig hjärtsjuka män i Texas.

Motståndet lade sig. Hjärttransplantationer utförs idag på löpande band, eller i alla fall i den takt som tillgången på organ tillåter. Runt 50 000 människor världen över – men framför allt i de rika länderna – står på väntelista, men bara ungefär 2 500 hjärtan transplanteras varje år.

Hjärtsjukdomar tar livet av fler människor än cancer och behovet av alternativ till transplantationer är stort. Den som uppfinner ett konstgjort hjärta kan ha skäl att hoppas på ett Nobelpris i medicin – eller i alla fall gränslös rikedom och avund.

Det konstgjorda hjärta som beskrivs som mest lovande drivs av magnetism, inte av plutonium som var tanken ett tag. Det fungerar utan puls och trycker alltså fram blodet i ett oavbrutet flöde, utan minsta da-dunk i bröstkorgen, något experterna inte är helt på det klara med vad det kan medföra. Den enda person som har fått ett sådant hjärta inopererat tillfrisknade aldrig utan dog i sin hjärtsjukdom efter fem veckor på ett amerikanskt sjukhus.

Man kan förstås fråga sig: Är det etiskt rätt att investera så mycket tid, pengar och kunskapsenergi i något som kan föra tankarna till Frankensteinkirurgi? Hjärtsjukdomar är mycket lönsamma att förebygga. Men den lönsamheten gynnar samhället och dess invånare, inte med-tech-företagen och läkemedelsindustrin. Det är onekligen en komplikation i en tid då gränserna mellan å ena sidan forskning och sjukvård och å andra sidan läkemedelsförsäljning har upplösts.

Och vad händer om välbärgade västerlänningars redan långa medellivslängd förlängs med ytterligare år – eller årtionden? Vilka sättningar skapar det i pensionssystemen och andra välfärdsmekanismer? Och vilka demenssjukdomar dyker upp i hjärnan hos människor som bär dessa konstgjorda hjärtan?

Men den fråga som griper mig allra mest är en annan: Vad händer med en människa som bokstavligen förlorar sitt hjärta? Blir hen hjärtlös? Kan hen fortfarande till exempel känna kärlek? Sådana frågor kan verka retoriska men det är de alltså inte.

I det antika Egypten ansågs hjärtat viktigare än hjärnan för att härbärgera människans känsloliv och personlighet, inte metaforiskt utan fysiskt. Och egyptierna var på rätt spår, för hjärtat har känslor.

Hjärtat ruvar i bröstkorgens bo som en liten vaktel eller en vildkanin – och lika lättskrämt. Om ett barn i vägkanten gör en ansats att springa ut i gatan framför bilen kan jag känna ett verkligt fladder mot revbenen. Hjärtsjukdomar ökar under krig och naturkatastrofer. Lögndetektorer mäter bland annat hjärtverksamhet.

Hjärtmuskeln, stor som din egen knytnäve, är ett arkitektoniskt perfekt miniatyrbyggnadsverk, utrustat med både el- och rörsystem, mångfärgat i brunt, rött, gult och ljusblått och byggt för att klara ungefär ett slag i sekunden, nästan 100 000 slag per dygn eller över tre miljarder slag under sin livstid.

Av BBC-dokumentären Heart vs Mind av David Malone framgår att färsk brittisk forskning har upptäckt att runt hjärtats högra förmak finns också 10 000 neuroner, alltså hjärnceller, placerade. För mig, som varit uppmärksam på mitt hjärtas känslor i många år, är detta rön så häpnadsväckande att jag måste se dokumentären tre gånger för att helt ta in det.

Hjärnan kommunicerar med hjärtats hjärnceller och med resten av hjärtat via elektriska impulser som får hjärtat att exempelvis slå snabbare. Men kommunikationen är dubbelriktad – signaler från hjärtats hjärnceller går också tillbaka till hjärnan. En studie visar att amygdalan, det organ i hjärnan som kontrollerar känslor av rädsla och obehag, aktiveras mer när det intryck som triggar känslan ges i takt med testpersonens hjärtslag än om det ges i otakt med hjärtslagen. Slutsatsen är att hjärncellerna i hjärtat påverkar hjärnan.

Men dödsbegreppet då, undrar jag. När en person förklaras död trots att hjärtat fortfarande slår, vilken roll spelar hjärtats hjärnceller då? Bara frågan verkar kunna väcka ett instinktivt motstånd mot transplantationskirurgi. Men den besvaras av forskningen: hjärtats hjärnceller fungerar aldrig på egen hand. De agerar alltid i samspel med amygdalan och andra delar av hjärnan. När de delarna är utslagna har hjärtats hjärnceller förlorat sin funktion.

Men den här forskningen, i gränslandet mellan kardiologi, neurovetenskap och psykologi, är inte helt obanad terräng. Forskarna söker sig fram, långsamt och prövande, i de marker poesin, visdiktningen och den litterära prosan sedan länge utforskat. Det värmer mitt hjärta att inse det.

Katarina Bjärvall, journalist och författare

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista