Lou Andreas-Salomé – en svårfångad intellektuell influencer

11 min

Författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé (1861–1937) påverkade flera berömda manliga kollegor, men är själv svår att få grepp om. Anneli Jordahl söker svar i hennes noveller.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag blir aldrig färdig med den rysktyska författaren, kritikern och psykoanalytikern Lou Salomé, född 1861. Hon är en av de motsägelsefulla, traditionell och utmanande fritänkare i samma person. Hon ruskar om en med sina idéer om arbete, kärlek och erotik. Hennes tematik om mäns och kvinnors infantila föreställningar om varandra blir aldrig inaktuella.

Jag minns inte om det var med en av Suzanne Brøggers essäer om henne som allting började. Eller om den var ungdomens idoga samlande på Nietzsches verk. Det var alltid detta om, inte av.  De flesta som känner till Lou Salomé har läst någon av de oräkneliga biografierna, men inte hennes egna verk. På svenska finns ett urval med texter, men ingen av de drygt tjugo titlar hon gav ut under sin levnad. Och nycklarna till hennes livsproblematik finns i fiktionen som skrevs på tyska.

I novellsamlingen "Menschenkinder" från 1899, som finns i engelsk översättning, möter läsaren kvinnliga resenärer, ofta i tyska alplandskap. De tar in på hotell eller väntar på ett tåg på stationen. En mans fantasier väcks. Kanske är den späda där borta en kärlekslängtande änka? Kanske vill unga flickan bli beskyddad av en fadersfigur? Besvikelsen blir stor när de inleder samtal och han förväxlar blygsel med följsamhet. Det visar sig att kvinnan är läkare, författare eller redaktör för en inflytelserik kulturtidskrift.

Jag tänker på resenärer som Fredrika Bremer, eller Ellen Key som flyttade runt i Europa under sex år och för övrigt blev Lou Salomés nära vän. Hur ofta blev de på alla sina resor betraktade som utomjordingar? Ensamhet är en röd tråd, men den oroar inte kvinnorna, de har ju sitt arbete. Männens avbrutna förförelsekonster mynnar ut i anklagelser. En kall självupptagen kvinna. I sin tur är kvinnan besviken över männen som ser ett kön, inte ett intellekt.

I ljuset av detta framstår Salomés hållning i kvinnokampen som paradoxal. I slutet av 1800-talet när Den nya kvinnan och Den nya mannen diskuterades, såväl i konsten som i den politiska offentligheten valde hon motrösten. Varför slogs hon inte med dåtidens kända kvinnosakskämpar om rätten till arbete och utbildning? Hon och Ellen Key sågs som antifeminister som menade att kvinnor inte skulle tävla på männens fält. Moderligheten var viktigare. Särskilt intressant med tanke på att de själva inte hade barn och arbetade jämt.

I sin essä Der mensch als weib – Människan som kvinna - uppmanade Salomé  kvinnor att framhålla sitt väsens särart. Inte för att underordna sig männen, utan snarare för att upphöja sitt eget väsen, liksom gona sig i att vara just kvinna. Hon såg kvinnan som det första könet, den verkliga människan, bättre lämpad att leva.

Det var lätt för henne att odla excentricitet, kan en tänka. Uppvuxen i överklassfamilj i Sankt Petersburg där hennes älskade far var god vän med tsarfamiljen. Efter faderns död 1879 reste Lou och hennes mor till Zürich där kvinnliga studenter var välkomna på universitetet. Hon valde att läsa filosofi, konst och religionshistoria. Under tiden levde hon på sitt apanage från Ryssland och skrev skönlitterärt. I romanen Fenitschka säger den unga studenten ”Hem, familj, hushållerska och barn – det är mig främmande, främmande, främmande… Kärlek och äktenskap är inte samma sak. ”

I positionen som ung akademikerkvinna av adlig börd öppnades dörrarna till de burgna och bildade hemmen i Europa. Dåtidens kända feminister blev till en början hennes vänner. En kväll i Rom mötte hon Friedrich Nietzsche. Eftersom hon hade studerat filosofi hade de en del att samtala om. Han blev tagen av hennes skarpa intellekt och bad henne att bli hans lärjunge. Hon blev hon förtörnad.

Och det är detta hennes grandiosa NEJ till potenta kulturmän som skapat hennes berömdhet, inte hennes verk. Hon valde att bli först med att ge ut en bok om Nietzsches filosofi i stället. Enligt myten var det hennes nej till giftermål som bidrog till att han hamnade på mentalsjukhus och skrev "Så talade Zarathustra".

I sitt liv valde Lou Salomé alltid sitt arbete före kärnfamilj och män som förhindrade henne att leva och arbeta. Fullt logiskt fastnade hon för Henrik Ibsens dramatik och skrev en bok om hans kvinnogestalter. Hon arbetade också som teaterkritiker och det teatrala präglar novellerna i Menschenkinder där författaren är regissören som placerat sina figurer på en scen där de i dialogen intar motstridiga livshållningar. Verklighetens självständiga kvinna utmanar. Männens sårade stolthet förbarnsligar.  Nyckeln finns i titeln Menschenkinder – människobarn.

Till slut går Lou Salomé med på att gifta sig med den nästan dubbelt så gamla språkforskaren Fred Charles Andreas. Kravet från henne var ett så kallat resonemangsäktenskap som tillät andra erotiska förhållanden. Så blev det. Lous femton år yngre älskare Rainer Maria Rilke gick som son i huset. Då var hon känd författare och han nybörjaren som lade stor vikt vid hennes manusläsning.

I biografin Mannen från Prag framhåller Bengt Landgren hur betydelsefull Lou Andreas- Salomés idévärld var för Rilkes diktning, det två resorna i Ryssland satte spår. Det märks också i Rilkes Brev till en ung poet. Han skriver att männens värld är ”full av brunst rus och rastlöshet och belastad med gamla fördomar och den arrogans som männen vanställt kärleken med.” Det skulle kunna stå som baksidestext till novellsamlingen Menschenkinder.

Vid femtio plus sadlade Lou Salomé om som yrkeskvinna och började 1912 studera för Sigmund Freud i Wien. De blev kollegor och vänner för livet. I antologin "Erotik och narcissism" – som rymmer ett urval av hennes texter och en grundlig introduktion av Ebba-Witt Brattström – finns de banbrytande akademiska uppsatserna om det anala och om narcissism.  Det sistnämnda tolkade Salomé uppiggande nog på sitt eget vis som något positivt, inte alls världsfrånvänt, särskilt gällde det för kvinnan.

Senare delen av sitt liv tog hon emot analysander i villan Loufried i Göttingen. Hon skrev en bok om Freud och en om Rilke, samt sina memoarer. ”Tråkiga”, ansåg Brøgger med rätta i en essä. Det autofiktiva var inte Lou Salomés kopp te, det är i fiktionen man kommer henne närmast.

I novellerna blir kvinnan som väljer sin egen väg genom att skilja sig, avböja uppvaktningar en ständig projektionsyta. Vem är hon? Hysterika. Frigid. Egoistisk. Hennes värsta brott är att hon framstår som attraktiv.

Under nazismen stämplades psykoanalysen som ett judiskt påfund och Lou Salomés böcker beslagtogs. Hon dog 1937 i Göttingen, men glömd är hon inte. I Tyskland ges brevväxlingen med Ellen Key ut. 2017 var det premiär för en musikföreställning om hennes liv, skriven av Suzanne Brøgger.

En gång när jag intervjuade Brøgger frågade jag om Lou Salomé. Vad tog hon fasta på? När Lous liv ska berättas blir det lite Nietzsche här, lite Rilke där och så Freud.

”Hon är svår”, sa Brøgger. ”Svår. Hon speglade andra, men aldrig sig själv.”

Kanske det. Men när jag i mogen ålder åter läser Lou Salomé tycker jag mig få syn på vad som var hennes drivkraft. Det är kärleken till arbetet som är den mest pålitliga passionen. Den varade för livet.

Anneli Jordahl, författare


Litteratur:

Andreas - Salomé, Lou, The Human family, Menschenkinder, University of Nebraska press

Andreas – Salomé, Lou, Erotik och narcissism, urval: Cia Wedin och Ebba-Witt Brattström

Landgren, Bengt, Mannen från Prag, Gidlunds

Livingstone, Angela, Lou, biografi med förord af Suzanne Brøgger, översatt från engelska till danska av Gordon Frazer, Rhodos

Lou Andreas Salomé 1980, essä i Brygd 1965-1980, av Suzanne Brøgger, översättning Elisabeth Helms, W & W

Rilke, Rainer Maria, Brev till en ung poet, Wolf & Theory

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista