Kärlek till New York: Agneta Furvik, New York

3:31 min
Utrikeskrönika den 28 augusti 2019. New York.

New York, onsdag.

Förlåt här uppe från 35:e våningen om jag blivit tjatig genom åren - men:

Den. Här. Stan. Alltså.

Jag har besökt New York jag vet inte hur många gånger sen jag kom hit för första gången för över 40 år sen, jag har bott här i sammanlagt över fem år, jag återvänder om och om igen.

Och ändå – jag vänjer mig aldrig.

Och jag vill inte vänja mig.

Jag vill fortsätta förtjusas, förtrollas och förföras av dess kaotiska kakofoni, dess hysteriskt höga tempo, och dess obändiga tro på sin egen oövervinnlighet.

För av allt som New York är, så är den även världens bästa exempel på en självuppfyllande profetia, på en snabbt snurrande evighetsmaskin.

Så här lyder den vinnande formeln för dom som lever på den här stans solsida:

Jag är i New York, där allt ju är möjligt - och därför blir allt möjligt här i New York. Och då blir det liksom så, för väldigt många.

Den samlade energi som blir resultatet av att miljoner människor varje dag vaknar i New York och är lyckliga över att de vaknar just där, den energin är ett adderat värde i sig, och den skulle, om det var möjligt, kunna ersätta flera kärnkraftverk.

Det är nåt med den där högspänningen som gör nånting med själva luften som liksom är lite tätare och glittrar lite extra.

Och den där speciella laddningen gör också nånting med alla möten här.

Det sprakar och sprudlar, och det är som att nästan alla nästan alltid är på det där särskilda New York-humöret där man alltid tar en extra generös sväng med orden, med humorn, med värmen - för kontakt, för ett skratt, för att make my - or your - day.

Efter en kvart längs en gata eller aveny hinner det hända minst tre roliga saker. Eller oväntade. Eller extrema. Men det händer hela tiden saker.

And I love it.

Häromdan gick jag längs Broadway och hörde på långt håll en unge i fem-sexårsåldern skrika som en stucken gris.

Bara för att hon kunde.

Hon höll sin lätt generade och maktlösa nanny i handen och skrek oavbrutet rakt ut, så där som spädbarn gör när dom har riktigt ont i magen.

Där gick då tillfälligt denna svenska människas gräns, och jag kände hur jag blev tokig på att ungen under stort nöje bara fortsatte skrika, trots tillsägelser.

Men mitt säkert synliga missnöje avbröts underbart omedelbart av en tjusig äldre man i röd scarves, och kanske lite smink, i alla fall i fina färger från topp till tå.

Han satt på en bänk utanför ett litet kafé och tog roat in hela scenen, inklusive min säkert fullt synliga rynka-i-pannan-irritation.

– Hey - that's the future talking! - det där är ju framtiden som talar - skratthojtade han till mig, och jag kunde inget annat än att skratta med.

He made my day. Eller åtminstone min kvart. En så typisk New York-människa.

Och visst finns den där bryska brutaliteten också, mellan människor, och till exempel i den ljudnivå som här är helt normal, fast den i själva verket är en vansinnig orkan av biltutor, ambulanssirener, luftkonditioneringsaggregat och en och annan skrikande människa.

Men ändå.

Den här stan alltså.

I love it.