Nabokovs tråkigaste drömmar slog in postumt

11 min

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma. Att vi bara inte är uppmärksamma nog. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in? 

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget?

Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare tretton, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den tredje januari året efter, i sammanlagt åttio nätter. Varje morgon strax efter att de hade vaknat så skrev han ner vad de mindes av sina drömmar. De följande dagarna såg de sig omkring för att hitta något i verkligheten som anknöt till drömmarna som de hade registrerat. Det blev 118 handskrivna indexkort med 64 drömmar som nu förvaras på New York Public Library och som hamnat i boken "Insomniac Dreams" skriven av litteraturprofessorn och Nabokovkännaren Gennady Barabtarlo.

Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget?

Meningen med experimentet var att testa en teori av flygplansingenjören och filosofen John Dunne som han hade utvecklat i sin bok "An experiment with time" 1927, i vilken han menar att drömmar kan vara förutsägande lika väl som de relaterar till det förflutna, de kan alltså säga oss något om det som ska komma vilket ger en tillfredsställande förklaring till deju vu-upplevelser, känslan av att har jag inte varit här förut? Jo, du kan ha varit här förut! I drömmen. Tiden går ju också bakåt utan att vi märker det för vi inte är uppmärksamma nog. Världen är utsträckt i tiden men vi kan inte se den framtida delen i vaket tillstånd. En senare händelse kan således leda till en tidigare dröm. Ofta är drömmarna sammansmältningar av bilder från det förflutna och bilder från framtiden, menade Dunne.

Nabokov kunde inte sova. Hela sitt liv hade han lidit av sömnlöshet och nu vid 65 års ålder hade han dessutom prostataproblem vilket ledde till att han måste upp på toaletten flera gånger per natt. Han tog insomningstabletter och han tog fler tabletter mitt i natten och ibland lyckades han inte slumra till förrän framåt morgonkvisten. I rummet intill på hotellet där de alltså bodde permanent där sov hans fru Vera, som han hade träffat i Berlin redan på tjugotalet efter han hade flytt från revolutionens Ryssland och som han varit gift med allt sedan dess. Tillsammans hade de flackat över kontinenterna, Vera skrev också men la sin författarkarriär på hyllan och skrev fortsättningsvis ut Vladimirs dikterade manus på maskin. De hade en son Dmitri som nu var vuxen.

Vad kom då ut av dessa åttio nätters nedskrivna drömmar? Tilläggas ska att Nabokov var en övertygad och ettrig icke-Freudian som så fort han fick chansen gav Freud och hans omedvetna och hans drömtydningar en känga, skrev i sina memoarer att han ”förkastade Freuds vulgära, sjabbiga, fundamentala medeltida värld med dess absurda sökande efter sexuella symboler.” Så på de 118 indexkorten hittar man inte heller några tolkningsförslag. Enligt Dunnes teori skulle man däremot söka bland händelserna de kommande dagarna för att hitta drömmens så att säga omvända källa.

Det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit.

Om du som jag är mer intresserad av metoden än av Nabokov kan man här lära sig att ha anteckningsbok och penna under kudden, och innan man ens tittar upp och tänker på något annat försöka minnas den bortflyende drömmen. Om du inte kan minnas hela försök åtminstone få tag i en enskild episod med så många precisa detaljer som möjligt, även om de kan tyckas som bisarra obetydligheter. Det kommer att leda till fler, det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Varje kväll, uppmanade Dunne, ska man dessutom gå igenom hela det nedtecknade drömmaterialet. Det var inte undra på att Nabokov ledsnade.

För det gjorde han och det blev alltfler blanka kort bland alla drömfragment med fjärilshåvar, tågresor och borttappat bagage, tjusiga främlingar som talade ryska, trivial erotik som han sällan preciserade och återvändande döda föräldrar. Om han någon gång hittade en redan drömd händelse där ute i verkligheten var det i ett teveprogram tre dagar senare. Lite småtråkigt kanske.

Men nu är det på detta vis att universitetsprofessorn Barabtarlo i efterhand sett att vissa av Nabokovs drömmar slog in först in efter hans död. Bland annat en där en rysk kvinna frågar honom om han trivs här i S:t Martin, och han i drömmen rättar henne och säger: Inte i Martin utan i Mentone, men tretton år senare kommer han att kremeras i S.t Martin begravningscenter.  En sorts postmortem-profetia som nog Nabokov hade gillat menar Barabtaralo även om den går emot Donnes idé att en dröm bara har ett par dagar på sig. Ofta nog kan inte heller Nabokov härleda exempelvis en museidröm han har haft där han äter jord fast han redan har skrivit en novell om saken på trettiotalet. Den somnambula byrån försummar ett och annat, som han själv konstaterar i en dröm. Vilken tur att någon annan har tagit sig an detta arbete.

För det är svårt att berätta om sina drömmar för andra människor i vanliga livet och förvänta sig att de ska upprätthålla intresset och inte börja flacka med blicken och faktiskt nicka till. Drömmar är kanske något man bör hålla för sig själv, hemligheter som inte tål alltför mycket allmänt plockande, man är ju själv både drömmaren och författaren, tolkaren, envar har sin egen drömfabrik men hur många kan det egentligen finnas? Nabokov gjorde underavdelningar av sina, arbetsdrömmar, undergångsdrömmar, erotiska och hjärtskärande, barndom och framåtsyftande osv.

18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare.

Jag måste säga att Vera Nabokovs drömmar är mer detaljerade, oväntade och mer spännande att läsa vare sig de nu slog in eller inte. Hon släpps ut från ett portugisiskt fängelse fyra gånger. Går barfota med bebisen Dimitrov på sådana kullerstenar som finns i S:t Petersburg i en sorts atmosfär av inkvisitionen, drömmer om illegala OS-deltagare i sjönöd och ryska admiralskor och sprickor i golvet det trots allt går att skyla över med mattor. Intressant är att det då pågående OS alltmer letar sig in i bådas drömmar där på hotellet tillsammans med en och annan föreläsningsdröm, tillbaka i skolbänken utan att kunna läxan, som i en Bergman-film. Klockan är halv elva, döda kusiner, mamma ska med tåget, Vladimir misshandlar en man som kollar för djupt i Veras urringning, drömmer att han ska skriva ner allt det här. Eller diktera det för Vera. Lager på lager av falska uppvaknanden.

När jag läser om det här drömexperimentet slås jag av att det som så ofta hos exilmänniskor finns en längtan nedlagd i stenarna, gatorna, släktingarna, husen. Att redan innan avresan fanns avresans konsekvenser där. Det är lite som hos Duras – redan i Trouville saknade jag Trouville, typ. Jag tror att Duras också skriver att det som sker mellan två människor i drömmen förändrar relationen mellan de människorna i det vakna livet. Och då är det ju som om dessa två världar, drömmens och den vakna tidens, inte bara är parallella utan överlappar varandra.

18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Men redan 1916, då han är sjutton år, drömmer han att hans onkel Vasili, vars förmögenhet som han strax innan fått ärva och som sen sveptes bort av ryska revolutionen, säger att han ska återvända till honom som Harry och Kuvyrkin. Vilket slog in 42 år senare då Harris and Kubrick Pictures gav Nabokov en gigantisk summa pengar för filmrättigheterna till romanen Lolita.

I sin dagbok skriver han 1951: Tiden står helt stilla. Vi upplever att den rör sig bara för den är mediet där växande och förändring tar plats eller där saker upphör, som stationer. Och någon annanstans: Tänk om allt bara är en ond dröm och jag kommer att vakna upp på en gräsmatta nära Prag.

Det kan vara dags att ta en liten tupplur, eller mikrosömn som det väl heter numera. Låt inget störa efter uppvaknandet. Betänk att drömmarna kan slå in efter döden. Du har bara ingen som kommer att ta sig an dem men det kan vara så att allt redan har hänt. Eller som min äldste son till sin moders häpnad konstaterade redan när han var fyra år: Tänk om alla de roliga dagarna bara är en dröm och det är de tråkiga som är livet.

Insomniac Dreams. Experiments with time by Vladimir Nabokov. Edited by Gennady Barabtarlo (Princeton University Press)

.