Om att vara ett integrationspolitiskt misslyckande: Samuel Larsson

3:05 min

Utrikeskrönikan 16 september

Maputo måndag.

Vi hade en födelsedag i familjen i helgen och tårtkalas i vår lilla trädgård. Det var trevligt och avslappnat, barnen lekte och vuxna satt och pratade strunt och allvar. Solen sken, alla var glada. Det var Andersson, Pettersson, Lundström - också vi. Nä, så hette de inte, men kunde ha hetat. För det var ett nästan helsvenskt gäng som satt där och sörplade filterkaffe och åt gräddtårta med jordgubbar.

Där satt vi, drygt 900 mil från Sverige, och det hela påminde rätt mycket om ett vanligt svenne-banankalas i villaförorten i juni.

Men var fanns moçambikierna? Var fanns åtminstone någon av alla andra nationaliteter som finns här i Maputo? Sydafrikanerna, zimbabwierna, portugiserna, indierna? Nja, alltså, det är ju rätt skönt att kunna prata svenska. Kunna driva med melodifestivalen, citera Kent och Tiffany Persson och veta att det landar på rätt sätt. Och att ha gäster som uppskattar jordgubbstårta - och alldeles oavsett kommer säga att den var god även om de inte skulle tycka det. Sånt är ju bekvämt, och gör att man kan slappna av.

Man kör sina barn till skolan, genom bilrutan ser man den där verkligheten man sällan kommer i riktig närkontakt med. Man är för dålig på språken, förstår inte riktigt hur man ska föra sig. Bäst att låta bli, vardagen har nog med utmaningar ändå. Man kör vidare till det där köpcentret där människor klär sig ungefär som jag, och handlar ungefär samma saker som jag. Det där som känns tryggt och vant, men som stora majoriteten moçambikier aldrig nånsin köper: tacobröd, cornflakes, cocktailtomater och ost. Man är oändligt glad att det ändå går att hitta sånt i några butiker.

Ja, ni hör ju. Familjen Larsson i Maputo är ett integrationspolitiskt misslyckande.

Visst händer det att moçambikier uppfodrande säger att jag faktiskt borde lära mig bättre portugisiska. Eller att vi borde äta mer av den lokala maten. Och inte isolera oss ute i den segregerade villaförorten. Och visst sticker det till av skam varje gång jag går in på ett myndighetskontor och inte riktigt begriper varken instruktioner eller rutiner.

Men det är ju inte för att vi inte vill, inte för att vi på något sätt ser ner på det här samhället. Utan för att det här med integration är så oändligt mycket mer komplext än vad det ser ut att vara vid en första blick. Det är som att något djupt där nere i ens mänskliga natur gör motstånd - insisterar på hemlandets vana seder och bruk. Och energin att fajtas tillbaka, den är svår att uppbåda de flesta dagar. Vardagen i ett främmande land är - som sagt - full med utmaningar ändå.

Och om någon nu undrar: självklart begriper jag poängerna med integration. Och gör vad jag kan för att främja den när jag är hemma i Sverige. Men att vara den som förväntas bli integrerad, den personens livsval och utmaningar kommer jag alltid att närma mig med stor ödmjukhet.