En resa till vett och etikett: Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga

3:15 min

Utrikeskrönika den 19 september 2019. Stockholm.

Stockholm, torsdag,

Förra veckan var jag i Japan för att jobba.
Alla som har varit där förut berättar innan jag åker att det är fantastiskt, som en annan värld.
En kompis säger att hon aldrig känt sig så vulgär som i Tokyo, du kommer fatta, säger hon innan jag åker.

Långflygningar är ju aldrig särskilt njutningsfyllda. Folk står i vägen i gången.
Jag tycker det är jobbigt när killen framför fäller ner sätet så min dator stängs igen, men jag tycker det är lika jobbigt när tjejen bakom vill att jag ska fälla upp mitt sätet.

Väl i japan byter jag till ett inrikesflyg. Allt går så smidigt.
De som sitter vid fönstret boardar planet först, och de vid gången sist. Så effektivt.
Ingen ställer sig i gången och blockerar medan de letar efter sina hörlurar, sånt fixar man innan.

I Tokyos tunnelbana stänger jag av ljudet på mobilen. Man pratar inte i telefon här.
När jag behöver hjälp att hitta vägen i den enorma staden är Folk hjälpsamma. de följer med till rätt gata pekar och visar.
En kvinna i en kiosk Stänger till och med sin kassa för att springa i kapp när jag svänger åt fel håll.

På väg till en intervju går jag tillsammans med min Tolk in på ett café för att köpa take-away-kaffe.
jag tar vant tag i koppen och är på väg ut i tunnelbanetrafiken igen när tolken tittar på mig som att jag är galen.
Ta med kaffet ut bland folk? Nej, så oartig vill man inte vara. Då avstår hon hellre sitt kaffe.
Jag viker mig snabbt och vi sätter oss med plastmuggarna och dricker upp, inne på caféet.

Ibland så bugar den jag intervjuat och min tolk till varandra enda tills hissdörren stängs,
långa sekunder där jag inte riktigt vet i vilken utsträckning jag ska delta.

När jag springer in i en person på gatan lägger jag vant min hand på hans axel och säger ”Men gud förlåååt”.
Killen ser ut som att jag förgripit mig på honom och skyndar vidare.

Jag är så bufflig. Jag börjar förstå vad min kompis menade och jag gillar det inte.

Jag åker till en liten hamnstad i Norra japan för att göra reportage om att dom till omvärldens förtvivlan börjat att jaga Valar igen.

Jag får komma till en restaurang som serverar valkött i alla möjliga varianter, kotletter, sashimi, bacon, friterat.

Inne på restaurangen är folk glada. Valkött är supergott säger de.
Att ifrågasätta valjakten är känsligt här och Min tolk rycker nervöst med händerna när jag undrar hur ägaren egentligen ser på att iaf en av valsorterna som ska jagas nu är utrotningshotad.

När han svarat klart så beställer tolken själv in en tallrik med valkött och slevar snabbt i sig ”det vore väldigt oartigt annars, säger hon”.
Jag säger att jag redan har ätit.

Medan jag går runt o pratar med gäster om valjakt tar Tolken in fler och fler tallrikar med valkött.
En bit för varje obekväm fråga tänker jag.

Tillbaka i Tokyo, när jag trodde att jag kanske inte kunde framstå så mycket mer oskön.
Så blir jag förkyld. Riktigt förkyld.
Där står jag på tunnelbanan och hostar och snyter mig, i staden där alla bär munskydd för att inte råka smitta någon.

Jag tror kanske inte att jag kommer bära munskydd på tunnelbanan hemma, även om det är smart.
Men när jag hoppar på flyget för att lämna Japan så märker jag ändå något.

Jag irriterar mig inte på de som står i vägen i gången längre.
Jag själv däremot flyttar mig snabbt, jag frågar artigt om jag får fälla ner sätet och fäller snabbt upp det igen när jag sovit klart.

Kanske var den här resan, om än väldigt obekväm, också den bästa lektionen i vett och etikett som jag kunde få.
Så; Arigato för det Japan.