Konsten att tala med de döda – en textnekromantikers bekännelser

9:04 min
För att förstå gamla texter måste vi först låta dem vara döda och sedan väcka dem till liv. Ola Wikander ger sin syn på hur vi kan närma oss berättelser från forna tider.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Varför skall man studera gamla texter?” frågar man ibland, med ett slags outsagd förförståelse att världen väl egentligen började 1945 (eller kanske till och med 1991 eller 2001). När jag inleder min undervisning i bibelhebreiska brukar jag inte sällan tala om möjligheten sådana texter ger att komma nära forna tiders tankar och människor, att överbrygga avståndet mellan dem och oss – och för en stund rycka oss ur den idéhistoriska dvala som identifierar modernt med gott. Det kan handla om texter som präglat stora delar av mänsklighetens idéhistoria. Så är det med de bekanta och ständigt lästa religiösa urkunder som man helt inte kan tänka bort ur vår tankevärld. I synnerhet då kan systematiska, gärna vetenskapligt exegetiska, studier av dem illustrera inte bara hur människor tänkt för länge sedan utan också hur deras tankar tagits över, hur de förändrats och än i dag påverkar världen omkring oss, och kanske oss själva. Och så är det helt enkelt väldigt fascinerande och spännande att läsa, låt säga, en antik text som något ur den Hebreiska Bibeln, Bhagavad-Gītā eller Homeros epos på deras egna språk, analysera varenda verbform, förstå referenser, återskapa ljuden och tankarna och den värld texten bär inom sig. Och så långt allt väl.

Men det räcker inte. Det räcker nämligen inte att läsa – och heller inte att ”känna in” texten och vad man kanske tycker att den säger en personligen – i den situation i vilken man lever eller i ljuset av de ideologiska föreställningar man råkar hålla sig med. Risken för kritiklöst dåtidsförhärligande är lika förförisk som den för nutidsdyrkan. Och ännu viktigare: ett allmänt konservativt vurmande för och ”uppdaterande” av de tider och tankar som flytt hotar att dölja vad som faktiskt en gång tänktes och fanns. Det finns ingen text som inte tillkommit i ett historiskt sammanhang, och även de senare tidpunkter då de lästs och omtolkats har burits av ett sådant. Så är det naturligtvis också med oss som läser dem idag.

För att komma svunna tiders tankar och människor närmare tycker jag – paradoxalt kanske en del skulle säga – att det är avståndet som ofta måste framhävas. Just genom att understryka hur annorlunda deras tänkande ofta var kan vi notera de saker som i någon mening kan anses vara ”allmänmänskliga”. Man måste med andra ord låta texten vara död.

Men inte heller det räcker ensamt. Gamla testamentet berättar en egenartad och lite tragisk historia om hur den israelitiske konungen Saul i ett mörkt ögonblick konsulterade en häxa eller spåkvinna i orten En-Dor för att få tala med profeten Samuels ande, och det är i överförd bemärkelse något sådant textforskaren själv får ägna sig åt – man måste besvärja texten, frammana den – låta den döde tala. Med andra ord: göra sig själv till en textens nekromantiker. Konsekvensen av allt detta blir att man försätter sig i den paradoxala situation där man ser texten som på en gång död och bunden till dess ursprungliga historiska situation och bärande på en skattkammare av innebörd.

En sådan metod leder delvis till vad några skulle uppfatta som en viss kyla. Man måste öva sig i att inte bli provocerad av vad man läser – just därför att våra moderna idéer ibland kan krocka med materialet och sätta sig som en bromskloss mellan den nutida läsaren och det han eller hon studerar. Ett exempel på detta råkade jag själv ut för under studentåren, när jag studerade Bhagavad-Gītā, hinduismens kanske mest älskade text, först i översättning och sedan på sanskrit. Den texten har som ramberättelse det stora, mytiska slaget vid Kurukṣetra, där två grenar av samma jättelika aristokratiska familj står beredda att bekriga varandra med stridsvagnar, hästar, och bågar. I det läget bryter den hjältemodige prins Arjuna ihop. Han vill inte slåss med sina släktingar. Men hans körsven, som råkar vara identisk med gudainkarnationen Kṛṣṇa, råder honom att göra sin plikt, varefter han börjar ett långt undervisande tal om meditation, försakelse och förtröstan på Herren som vägen till andlig befrielse. Detta tal är själva centrum i berättelsen, men första gången jag läste den studsade jag istället på Arjunas invändningar: man kan inte slåss mot sin släkt, argumenterar han, för då kan släktens kvinnor gå förlorade – och kastblandning kan uppstå! När jag läste detta satte jag i halsen – den aristokratiska ideologin framstod för mig som djupt frånstötande.

Problemet var bara att detta för många modern västerländska läsare motbjudande tankegods inte var textens centrala budskap. Tvärtom var det vad den aristokratiske åhöraren för sisådär 2000 år sedan i Indien kunde förväntas ta för givet. Poängen är att man skall identifiera sig med Arjuna, och sedan lyssna på Kṛṣṇas teologiska utläggning, som utgör de kvarvarande 16 kapitlen av texten. Jag hade bara hunnit till kapitel 2.

Den historien lärde mig att man för att förstå en texts budskap just måste försöka mentalt återskapa det som en gång var ”självklara” bakgrundsvärderingar – inte för att man håller med om dem, inte alls – utan för att kunna få en insikt i vad budskapet egentligen var menat att vara. Faktum är att det är just så man kan visa just detta att världen inte startade i mitten på 1900-talet – nämligen genom att visa hur genuint annorlunda värderingarna varit i andra miljöer.

Men detta menar jag naturligtvis inte att det skulle vara omöjligt att hitta mer allmänmänskliga saker eller komma de forntida tänkarna genuint nära. Nej, sådant sker, och när det faktiskt gör det känns det verkligen som att man på ett nästan magiskt sätt slagit en brygga mellan nu och då. Men ”textdödandet” och ”textnekromantin” är båda lika nödvändiga steg i det arbetet. För att läsa en antik text – kanske i synnerhet sådana som i någon mening ”lever” i samhället än idag – måste man både ha en stark öppenhet för och inlevelse i miljöer och tankar som kan kännas både främmande, fantastiska, upplyftande och motbjudande – och en kyla och ett mentalt avstånd, som håller tillbaka den förföriska önskan att läsa ”för oss själva” – att göra läsarens eget perspektiv till det avgörande och texten bara till en spegel för läsarens egna idéer. Det måste gå åt båda håll, i ett slags hegeliansk spiral, där tolkandet av texten påverkar läsaren, som då kan förstå texten ännu bättre, ständigt uppåt i en avslöjande resa, som visar hur varje tanke fötts, meddelats och tolkats i ett sammanhang.

Om vi gör så kan vi plötsligt faktiskt bli som häxan i En-Dor: verkliga besvärjare som kan återskapa tankevärldar som varit döda i tusentals år. Typiskt nog har texten om häxan betraktats som besvärande av en del senare tänkare, som stått långt från den miljö då den kom till – man såg det som ett problem att själva Bibeln framställer det som möjligt att frammana andar, vilket illustrerar problematiken med att på en gång vara ”för nära” och för ”långt bort”. Men som textnekromantiker som jag ingen anledning att beklaga mig över denna bibeltolkning. För dessa tankar och den historiska kontext de tillkommer i, är ju en del av texternas världsarv. Texten lever, just genom att man låter den vara död.

Ola Wikander, teolog, författare och översättare