Begrav mitt hjärta i Mexico city – en guide till den dolda staden

12 min
Mexico city är flera städer i en, lager på lager av historiska skeenden som går igen i nya skepnader. Henrik Nilsson tar några av stadens samtida krönikörer till hjälp för att förstå dess dolda sida.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Efter att jag öppnat resväskan och hängt upp kläderna i hotellrummets garderob, sätter jag mig vid skrivbordet och vecklar upp kartan över staden. Vid det här laget är den så sliten att jag tagit med den mer av känslomässiga än praktiska skäl. För att minnas snarare än för att hitta vägen. De stora genomfartslederna hänger på en tråd, det har spillts kaffe över Chapultepec-parken och vissa små torg har för alltid sjunkit ner i kartans söndriga veck. I marginalen står telefonnummer antecknade som numera förmodligen har tagits ur bruk.

Sorlet av människor på Calle Madero nedanför är konstant. Gatan är en av de äldsta i Mexico City, den stad som grundades av spanjorerna på ruinerna av aztekernas Tenochtitlán för ett halvt millenium sedan. Det var också på den här gatan som den blivande presidenten Francisco Madero tågade in i huvudstaden efter att revolutionen triumferat i början av 1900-talet. I modern tid är den en ofrånkomlig referenspunkt i det urbana landskapet, som sträcker sig mellan stadens stora torg zócalon och Latinamerikanska tornet, skyskrapan som uppförts på den plats där Moctezumas zoo låg vid tiden för européernas ankomst.

Till skillnad från vissa av stadens skönlitterära författare – som prosaisten Carlos Fuentes och poeten Octavio Paz – har de krönikörer som skildrat livet i Mexico City sällan blivit kända utanför landets gränser. Ändå har de funnits med ända från början. Först var Bernal Díaz del Castillo, en soldat i Hernán Cortés armé som på sin ålders höst skrev ner den berättelse om de båda civilisationernas möten och konfrontationer som han själv bevittnat. Långt senare, vid det förrförra sekelskiftet, skildrade Ángel del Campo i sina tidningskrönikor modernitetens ankomst till staden – reklamen och elektriciteten, de första spårvagnarna och telefonsamtalen. Under 1900-talets andra hälft dissekerade Carlos Monsiváis det sociala och politiska livet i sina krönikor, medan autodidakten Armando Ramírez skildrade det myllrande livet i arbetarstadsdelen Tepito.

En av de som bäst förvaltar den litterära krönikans långa tradition i vår tid är författaren och journalisten Héctor de Mauleón. I sin bok La ciudad oculta (Den dolda staden) rör han sig inlevelsefullt över Mexikos Citys femhundraåriga historia – skriver om försvunna kaféer och bortglömda små torg, erinrar sig de excentriska boksamlarnas och de ambulerande fotografernas öden. En särskild blick har han för stadens kontinuitet över seklerna. ”Städerna finner alltid sätt att föreviga sina minnen”, skriver han. På den plats där Moctezumas kvinnopalats låg, där ett stort antal kvinnor var gravida med den aztekiska kejsarens barn samtidigt, har en tradition av sexuella utsvävningar vidmakthållits genom historien, och nu ligger huvudstadens största sexbutik här. Alldeles i närheten av den plats där spanjorernas första mentalsjukhus öppnade på 1500-talet, ligger ett litet torg där man än idag ser ovanligt många förvirrade och marginaliserade människor ropa, gestikulera och skratta för sig själva.

Aztekernas Tenochtitlán, som hade åtminstone 200 000 invånare vid spanjorernas ankomst, var byggd på en ö nära den västliga stranden av sjön Texcoco. Ett system av kanaler genomkorsade staden som kallades ”Nya världens Venedig” av erövrarna. Stadens horisontella och vertikala expansion har därför ställt stora krav på ingenjörernas och stadsplanerarnas uppfinningsrikedom. Att man än idag inte befinner sig på helt fast mark påminns man om när man betraktar den lutande katedralen. Ett av kapitlen i de Mauleóns bok heter rent av ”Dagen då Mexico City försvann” och handlar om den översvämning som lade staden under vatten i mitten av 1600-talet. Mexico Citys historia – skriver de Mauleón – är i någon mån historien om hur staden försökt avlägsna stankerna från underjorden. När man fick till stånd det första avloppssystemet trodde man att man hade lyckats. Men författaren påminner läsaren om hur man i vissa gathörn, i närheten av vissa avloppsbrunnar, kan slås av en dunst från kloakerna – och plötsligt luktar staden av 1500-talet igen.

Juan Villoro är en av de främsta mexikanska författarna födda på 1950-talet. Jämte sina romaner och noveller skriver också han litterära krönikor och reportage. I boken El vértigo horizontal (Den horisontella svindeln) riktar han blicken mot den egna hemstaden Mexico City. Att skriva om denna väldiga stad – menar Villoro – är lika svårt som att försöka beskriva svindeln. Egentligen är den många olika städer, och kanske är det därför logiskt att Villoros bok ändrar skepnad efter hand – ibland självbiografisk barndomsskildring, ibland lärd essä eller litterärt reportage, ja mot slutet till och med poesi. Resultatet är en samling perspektivrika texter om allt från litterära kaféer och tunnelbanesystemet till gatubarnens hårda villkor och mjölkbudens erotiska rykte under Villoros uppväxt.

I likhet med Héctor de Mauleón har Juan Villoro en skarp blick för den osäkra jorden under huvudstadsbornas fötter och har såväl i sin prosa som i sin dramatik och journalistik skildrat konsekvenserna av den jordbävning som drabbade staden 1985. I sin begynnelse, skriver Villoro, hade Tenochtitlán två himlar; molnen speglades i lagunens vattenyta. Mexico Citys historia är en berättelse om en dubbel utplåning – vattnets och luftens. När författaren besöker en utställning med barnteckningar konstaterar han att på grund av luftföroreningarna har inte ett enda av barnen använt blå krita för att rita himlen.

Trots den infernaliska trafiken, brottsligheten och trängseln lyser en ömhet till staden igenom både hos Héctor de Mauleón och Juan Villoro. Ett känslomässigt komplext exempel som Villoro tar upp är de positivspelare som man stöter på i stadens historiska centrum. Dessa mekaniska orglar är sällan stämda. Ändå är det omöjligt att tänka sig staden utan dem. De ingår i vår sentimentala arkeologi – skriver Villoro – och tillägger att positivens falska toner påminner invånarna om den mexikanska nationens vanskliga tillstånd. Både hans och de Mauléons bok formar sig därför till historien om en svår kärlek mot de flesta odds. Min söndriga karta på hotellrummet vittnar om en besläktad passion.

När jag vecklat ihop den och springer nerför trapporna för att ansluta mig till de andra människorna på Calle Madero kan jag inte sluta tänka på en historia som de Mauleón berättar om i sin bok. När man för några år sedan utförde restaureringsarbeten i Corpus Christi-kyrkan hittade man en silverlåda bakom altaret, med årtalet 1727 och inskriptionen på latin av en bibelvers ur Matteusevangeliet: ”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Knappt tre sekler efter hans död hade man hittat vicekonungen Baltasar de Zúñigas hjärta. Han dog i Spanien efter att ha styrt kolonin i sex år. I sitt testamente hade han gett instruktioner om att hans hjärta skulle tas ur kroppen och föras till Mexiko. Den märkliga önskan gav upphov till en mängd olika spekulationer. Envisa rykten gjorde gällande att vicekonungen hade förälskat sig i en ung kvinna i Mexiko, och att hon var den ”skatt” som silverlådans inskription syftade på. Men Héctor de Mauleón har en annan teori. Kanske var skatten inte alls en människa. Kanske var det själva staden Mexico City – som vicekonungen inte ville överge ens på andra sidan döden.

Henrik Nilsson, författare och essäist

Litteratur

Héctor de Mauleón La ciudad oculta, volym 1 och 2. Planeta, 2018.

Juan Villoro El vértigo horizontal – una ciudad llamada México. Almadía, 2018.

* I essän hörs ljud från Mexico city hämtade ur Sveriges radios arkiv.