Vid avgrundens rand – Juli Zehs etiska litteratur

10 min
Den tyska författaren Juli Zeh har en förmåga att skruva lite på verkligheten och åstadkomma en kusligt tänkvärd litteratur. Dan Jönsson tar ett större grepp om hennes författarskap.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Är det förflutna verkligen förflutet? Vad innebär kvantmekanikens teorier om man försöker omsätta dem i verkliga livet? Kan vår tids besatthet av hälsa och fysisk träning vara början på en framväxande, auktoritär mentalitet? Är terapi och terrorism kanske bara olika svar på tomheten i vår civilisation? Är det hyckleri att lära våra barn moral i en värld där konkurrensen råder? Kort sagt, hur nära avgrunden befinner vi oss? När jag läser Juli Zehs romaner blir jag ofta övertygad om att vi i själva verket står mitt i den, bara att vi inte märker det, eftersom även en avgrund numera kan möbleras på ett både ljust och smakfullt sätt och inte avslöjar sitt mörker och sitt djup för den som aldrig faller.

Så faller är just vad människorna gör hos Juli Zeh. Henning i ”Neujahr”, Nyår, som handlöst störtar ner i ett förträngt barndomsminne under en vintersemester med familjen på Kanarieöarna. Gymnastikläraren Smutek i ”Spieltrieb”, Leklust, som blir offer för två brådmogna elevers maktspel. Partikelfysikern Sebastian i ”Schilf” (talande nog ”Fritt fall” i svensk översättning) som av omständigheterna – beräkning, slump och rena missförstånd – drivs till ett bestialiskt mord på en oskyldig person. Ofta män i vad som på ytan ser ut att vara säkra sociala positioner, men då och då också en framgångsrik yrkeskvinna, som i ”Unterleuten” där den obarmhärtigt driftiga Linda Franzen tvingas inse gränserna för sin strategiska förmåga i mötet med den lilla byn på den östtyska landsbygden. Avgrunden är inget yttre hot. Vi bär den inom oss.

Juli Zeh hör till en grupp yngre tyska författare som medvetet försöker skriva sig ut ur nittonhundratalets långa historiska skugga, och istället vända blicken mot de konflikter som utmärker nutidens återförenade förbundsrepublik. Hon började sitt yrkesliv som jurist, med folkrätt som specialitet: något som märks i debutromanen ”Adler und Engel”, ”Örn och ängel” från 2001, en smått kaotisk men skarp och originell berättelse om just en folkrättsjurist med hemliga uppdrag under Balkankrigen som dras in i ett internationellt nätverk av narkotikahandlare. Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom ut i Tyskland – med sitt flimrande tempo, sin intelligenta samhällskritik och sina skarpskurna tidsmarkörer framstod den som mycket samtida på ett sätt som visserligen med tjugo års distans kan kännas aningen daterat. Men den innehåller också flera teman som Zeh senare utvecklar i sitt författarskap: individens illusoriska frihet under ett system hon inte själv förstår; gränsen mellan normalitet och katastrof som något mer eller mindre slumpmässigt i en civilisation där den enskilda människan knappast betyder mer än en nolla i en finansiell algoritm.

Om det här låter cyniskt uttrycker jag mig oklart. Juli Zehs romaner bottnar i en humanistisk övertygelse som man väl rentav skulle kunna kalla idealistisk om det inte var för svärtan i den. I den roman som blev hennes breda internationella genombrott, ”Corpus Delicti” från 2009, målar hon upp en hurtfrisk dystopi belägen sisådär ett halvsekel in i framtiden, en värld där vår tids hälsoevangelium på allvar har tagit steget från kulturell norm och statusmarkör till auktoritär doktrin. På 2050-talet styrs människornas liv av den ofelbara Metoden, som garanterar dem ett liv fritt från sjukdomar och risker men å andra sidan kräver ständig övervakning och stränga straff för varje avvikelse. Mia Holl, som alltid varit en lojal medborgare, får efter sin brors död upp ögonen för Metodens konsekvenser och börjar göra motstånd. Till ingen nytta förstås; systemet är som alltid starkare än den enskilda, och vet precis hur det ska böja henne rätt.

Satirens måltavla är förstås på ett sätt tydlig nog i en tid med rökförbud, riskanalyser och träningshets. Men den har ett vidare syfte än så. ”Corpus Delicti” publicerades i stort sett samtidigt som Juli Zeh trädde fram som en av de starkaste tyska rösterna i nollnolltalets post-terroristiska debatt om det hotande övervakningssamhället, först och främst i boken ”Angriff auf die Freiheit”, som hon gav ut tillsammans med Ilija Trojanow samma år, 2009. Fixeringen vid terrorhotet, skrev de, har skapat en besatthet av ”säkerhet” som i sin tur lett till ett paradigmskifte i synen på förhållandet mellan stat och medborgare. I övervakningssamhället anses medborgaren misstänkt tills hon kan bevisa sin oskuld, istället för tvärtom – det vill säga ungefär som i Metodens välvilliga diktatur, där ideliga blodprover och hälsotester kontrollerar så medborgaren sköter sig.

Om ”Corpus Delicti” alltså gestaltar riskerna med en logik där medborgarskapet innebär en förpliktelse att på olika sätt göra sig förtjänt av statens omsorger, så varnar romanen ”Leere Herzen”, ”Tomma hjärtan” från 2017, snarare för det motsatta, ett samhälle som helt slutar fungera som en sammanhållande kraft. Här har tiden skruvats fram ett knappt decennium, och Tyskland regeras av populister som har lagt ut i stort sett alla samhällsfunktioner på privat entreprenad. Huvudpersonen Britta Söldner driver ett företag med affärsidén att behandla självmordsbenägna personer enligt ett tolvpunktsprogram där de klienter som är kvar på den sista nivån slussas vidare till valfri terrororganisation. Affärerna går lysande, och det är inte förrän en skrupelfri konkurrent plötsligt dyker upp på marknaden som Britta tvingas fråga sig vilka grundvärderingar som egentligen driver henne.

Det är just den frågan som genomsyrar Juli Zehs romaner. Vad finns det för plats för sådant som moral och rättskänsla i ett samhälle där människan kläms mellan globaliseringens kallhamrade marknadsprinciper å ena sidan och statens övervakning och förmynderi å den andra? Krävs det en katastrof för att vi ska vakna? ”Tomma hjärtan” och ”Corpus Delicti” befinner sig här vid ena polen i ett författarskap som stilmässigt sträcker sig från satirisk dystopi till filosofisk kriminalroman – eller, som i den stora kollektivromanen ”Unterleuten” från 2015: realistisk landsbygdsskildring. ”Unterleuten” utspelar sig i en liten by med samma namn i östtyska Brandenburg, några mil från Berlin, ett par decennier efter återföreningen. Gamla tankemönster och motsättningar från DDR-tiden möter den nya tidens utflyttade miljövänner och frifräsande entreprenörer i en klass- och kulturkonflikt där fördomar och missförstånd urartar i ett regelrätt inbördeskrig.

Sådant, förstår man, måste oundvikligen bli följden av en samhällsordning vars högsta princip är illusionen om den fria konkurrensen. Berättelsen i ”Unterleuten” föregås av ett motto på försättsbladet: ”Allt är vilja”, citerat ur den nydarwinistiske självhjälpsförfattaren Manfred Gortz bok ”Dein Erfolg”, Din succé, som romanens hästentreprenör Linda Franzen läser som en bibel – och som det för övrigt visat sig att Juli Zeh har skrivit och gett ut själv under pseudonym. ”Allt är vilja” – och ändå inte alls: för när röken lagt sig står ju byn trots allt kvar, och precis som Britta Söldner i ”Tomma hjärtan” och Mia Holl i ”Corpus Delicti” rör sig invånarna i ”Unterleuten” – de som blir kvar – mot ett uppvaknande. Att leva på ständig vakt mot sina grannar fungerar inte. Moral och rättskänsla, medmänsklighet och vanlig tillit: utan dem störtar vi verkligen ner i avgrunden.

Dan Jönsson, författare och essäist