Tjugo år med irländska fredsavtalet

8:39 min
Efter tre decennier av blodig konflikt öppnades det nordirländska parlamentet igen, i december 1999. Men tjugo år efter långfredagsavtalet står sidorna långt från varandra – det märks inför brittiska valet.

Framför Belfasts stadshus har trånga gränder skapats av julklapps- och matstånden. 23-åriga Cady och hennes pojkvän Paddy står med varsin grillad korv i handen bredvid en julgran. Det hade inte ens varit säkert att resa hit för fyrtio år sedan, under konfliktåren.

– Bara titta, vi är på en julmarknad – mitt i Belfast, säger Cady.

Vi är inte i The Troubles längre, som konflikten kallas, och hon tycker att politikerna lever i det förgångna.

– Vi vill röra oss framåt, säger Cady.

Både Cady och Paddy är frustrerade över det brittiska valet nästa vecka, och hur de ska kunna välja mellan de nordirländska partierna.

De gamla skiljelinjerna, mellan de som ser Nordirland som irländskt, ofta katoliker – och de som vill tillhöra Storbritannien, majoriteten protestanter, finns kvar.

– Jag känner mig inte alls representerad av politikerna,jag känner ingen trygghet och framtiden ser så osäker ut, säger Cady.

Så låter det bland många av de jag pratar med på julmarknaden, även bland äldre. Det märks tydligt att det finns en trötthet och frustration över att det är den gamla konflikten som dominerar debatten.

Ändå har partier som försöker ta avstånd från den svårt att slå sig in. Majoriteten röstar fortfarande enligt de gamla skiljelinjerna, på nationalist- eller unionistpartier.

I ljuset av brexitfrågan ser sprickan ut att förstärkas.

Katy Hayward, på Queensuniversitetet i Belfast har ägnat i princip all sin tid de senaste åren åt hur brexit påverkar situationen i Nordirland. Hon har blivit den som de flesta vänder sig till för att förstå läget.

Det varnas om att våldet ska blossa upp på nytt i den gamla konflikten.

– Jag tror det är ett allvarligt hot. Inte ett omedelbart hot, men det krävs inte mycket. Bara en våldshandling, en bomb som smäller till exempel, så kan det få påföljder.

Enligt Katy Hayward känner båda sidor sig svikna.

– Nationalisternas största skräck är en hård irländsk gräns och unionisternas att känna sig separerade från resten av Storbritannien – och kan då känna att våldshandlingar är rättfärdigade.

Katy Hayward, som följt fredsprocessen länge, påpekar att långfredagsavtalet bara fungerar om det finns ett starkt förtroende mellan den brittiska och den irländska regeringen. Den relationen är naggad i kanterna av brexitförhandlingarna och det faktum att länderna är på väg åt två helt olika håll.

Brexitomröstningen drog också igång diskussionen om en folkomröstning för befolkningen här – om de vill tillhöra Storbritannien eller Irland. Det senare ses som en lösning av vissa väljare eftersom det tillåter Nordirland att stanna i EU. En majoritet av alla nordirländare röstade mot brexit.

Fredsavtalet från 1998 slog fast folkets rätt att få välja.

– Långfredagsavtalet innebär att Nordirlandsministern är skyldig att utlysa en omröstning om det verkar som att en majoritet av alla nordirländare vill se en sammanslagning med republiken Irland.

Det finns inga mätningar som tyder på ett sådant skifte än – även om diskussionen finns.

– Det vi ser nu är snarare en ökad polarisering än en fortsättning mot Irlands enande. Däremot ser vi tydligt hur polariseringen ökar mellan de båda sidorna, och det är oroande, säger Katy Hayward.

Polariseringen syns också i valrörelsen, något som Duncan Morrow, professor i politiska studier, på Ulster University följer noggrant.

Vi träffas i kafeterian på universitetets Belfastcampus, där han beklagar sig över att det fortfarande ser ut så här, tjugo år efter fredsavtalet.

– Den sorgliga sanningen är att det som är normalt här skulle vara chockerande någon annanstans, säger Duncan Morrow.

Han tar exemplet med norra Belfast där motståndare målats med blod på valaffischer.

– Språkbruket har varit väldigt starkt, de verkar försöka tvinga folk att rösta.

Duncan Morrow är inte förvånad över att identitetsfrågan, gränsen och tillhörigheten dominerar fortfarande.

– Ämnen som diskuteras i andra val i Europa står inte först på dagordningen här. I Nordirland har gränsen alltid varit huvudfrågan. Som i Shakespeares Hamlet: att vara eller icke vara. Det är frågan här, säger Duncan Morrow.

Ämnen som diskuteras på andra håll och i andra val, och som verkligen är i kris i Nordirland – sjukvård, skola, lokalfrågor – hamnar aldrig överst på agendan. Identitetsfrågan kommer först.

– Det visar att när en identitetskonflikt väl har fått fäste blir allt annat sekundärt.

När vi talar om identiteter lyfter Duncan Morrow upp sin väska från golvet och plockar fram två vinröda pass. Ett irländskt och ett brittiskt.

Det är också en del av fredsavtalet här – alla som föds i Nordirland har rätt att välja om de är britter eller irländare – eller både och.

Oavsett vad som händer framöver med brexit kommer EU alltid ha en särskild relation till Nordirland, säger Duncan Morrow.

Dels som en av garanterna för fredsavtalet men också på grund av att så många fortfarande kommer vara EU-medborgare.

– Det avgörs inte av brexit, säger Duncan Morrow, professor i statsvetenskap.