Propagandaturismen lever och frodas

10 min
Från kommunistiska korrespondenter till influerare som lever strandliv i diktaturer – propagandaturismen står stark. Litteraturforskaren Jimmy Vulovic reflekterar över dess historia och betydelse.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När Kalle Söders resesällskap strövar runt i Leningrad en sommardag 1935 utropar plötsligt en gubbe: ”Titta vad fruntimren är tjocka. Det märks att de inte behöver svälta.” Orden är ett direkt svar till alla de antikommunistiska röster i Sverige som hävdade att folket i Sovjetunionen svalt. Det svenska turistsällskapet fortsätter sin rundtur genom staden och konstaterar att gatorna är härligt livfulla. Människorna är glada, trevliga och snyggt klädda. Lenins stad erbjuder förstklassiga nöjen. På en biograf konstaterar Kalle Söder att till och med filmerna och skådespeleriet är bättre än hemma. Allt är bra i Sovjetunionen.

Effektiv propaganda ser inte ut som propaganda. Skickliga propagandister vill helst av allt verka utan att synas, vill helst få andra att säga det som ska sägas. Det blir mer trovärdigt då. Idag kallas språkrören för influencers. De ryska bolsjevikerna var länge historiens mest innovativa propagandister. Tidigt förstod de så kallat vanligt folks värde, som propaganda alltså. En omfattande organisation av arbetarkorrespondenter, vilka bland annat skrev brev och berättelser till arbetartidningarna, tjänade under lång tid kommunistpartiets syften väl. Korrespondenterna berättade i regel att allt var bra i deras landsände nu, tack vare kommunismen naturligtvis.

För att sprida det budskapet även utomlands tog sovjetstaten till ett ofta använt men alltför sällan genomskådat grepp: turism. Turistorganisationen Intourist, eller inostrannyj turist som betyder utländsk turist, grundades 1929. Snabbt öppnades kontor i exempelvis Berlin, London och New York. Genom tidskrifter, broschyrer och annonser på olika språk ville man locka västerländska turister till Sovjetunionen. Och den som läser kommunistiska tidskrifter från den tiden ser snart att även resejournalistiken från resorna var ett effektivt sätt att propagera. Kalle Söders intryck från Lenins stad är ett av många exempel. Artikeln publicerades i Stormklockan i juli 1935.

Ungefär samtidigt som det glada turistsällskapet upptäckte Leningrad, så pågick hektiska förberedelser inför partidagarna i nazityska Nürnberg. Det var naturligtvis mycket att ordna med. Inte minst därför att det var året då Nürnberglagarna skulle komma att antas, samt därför att partidagarna vid det laget hade blivit ett populärt turistmål. Så pass populärt att det vi sidan av alla de politiska händelserna erbjöds en rad nöjesaktiviteter. Så det var alltså till ljudet av glatt stojande turister som de tyska judarna fråntogs sitt medborgarskap. Och som äktenskap samt sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar förbjöds enligt lag.

Turism var redan från början en medveten strategi även för nazistregimen. I juni 1933 skapade Adolf Hitler, inom ramen för propagandaministeriet, en rikskommitté för turism. Kristin Semmens skriver i boken Seeing Hitler’s Germany: Tourism in the Third Reich att främjandet av inhemsk turism, till exempel genom fritids- och turistorganisationen Kraft durch Freude syftade till att förverkliga en enad, rasren och lojal folkgemenskap. Främjandet av den internationella turismen var ett försök att lugna omvärlden, en form av försäkran om att allt var fredligt, normalt och trevligt i Tredje riket, att allt var bra i Nazityskland helt enkelt.

Steg för steg ersattes sedan i alla turistbroschyrer, på alla turistkartor och rundturer de sevärdheter som hade något med judendom, arbetarrörelse och den demokratiska Weimarrepubliken att göra med platser som kunde kopplas till den nazistiska rörelsen. Museum, utställningar och festivaler som belyste nazistisk ideologi och historieskrivning skapades. Parallellt med det sänktes svastikan över redan etablerade festivaler, till exempel Bayreuths årliga Wagnerfestival samt Oktoberfest i München. Och samtidigt blev alltså Nürnbergdagarna alltmer anpassade för turister, blev ett visuellt spektakel och marknadsföringsfönster för nazismen.

”Redan långt innan man kommer till Nürnberg får man en aning om den flagg- och färgprakt som under en veckas tid sätter sin prägel på staden. Alla gårdar och byar utmed järnvägen äro prydda med flaggor och granrisgirlanger. Överallt är flaggan i topp.” Så inleds ett hänfört reportage av en okänd skribent i Den svenske nationalsocialisten från partidagarna 1938. Det fortsätter i samma stil med uttryck som ”ett hav av hakkors” och ”ett virrvarr av färger och människor”. Det berättas uppspelt om hur öppna partibilar med höga partifunktionärer far fram och tillbaka genom staden. Skildringen är livfull, för att inte säga lycklig. När Adolf Hitler eller Hermann Göring far förbi så ”stiger heil-ropen ur hundratusentals strupar”. Det är ett spektakel, ett skådespel. Ett välregisserat förföriskt spektakel.

När vi idag läser reportage av det slaget är propagandan så enkel att genomskåda att det nästan är löjligt. För så är det ju med andra tiders propaganda. När vi ser den ler vi överseende och frågar oss förbluffat hur de kunde gå på det. Andra länders propaganda är också löjligt enkel att avslöja. Jag menar, många har nog lyssnat på någon guide någonstans, låt säga vid den övergivna delen av Famagusta på Cypern, och tänkt att det på den andra sidan av staden just nu berättas en helt annan historia. Då ler vi överseende igen. Kanske ställer vi till och med en kritisk fråga som ett sätt att markera för guiden att vi minsann inte låter oss luras.

Och nog förstår vi väl alla att influencers som bjuds till exempelvis Dubai inte berättar hela sanningen om emiratet för oss, att den förskräckande bristen på mänskliga rättigheter och jämställdhet inte alls gör sig särskilt bra på bild i ett lyxigt inlägg på Instagram eller andra sociala medier. Allt det där vet vi. Samtidigt som vi unnar oss någon minuts drömmerier om en plats där det verkar vara ordning och reda, finnas bra shopping och väldigt fina stränder. En plats där vi kan få ta det lugnt och vila upp oss litegrann. Ingen skada skedd. För vi är ju trots allt kritiskt tänkande människor som förstås värdesätter mänskliga rättigheter mycket högre än lyxiga semestrar.

Men hur är det med saker vi gillar, det vi håller med om och som förmedlas av människor vi verkligen litar på. Gratis Interrail-kort till 18-åringar låter väl egentligen alldeles för bra för att vara sant. Men 2018 drog EU igång ett sådant projekt. I en tid då alltmer tyder på en markant försvagning av den europeiska identiteten och samhörigheten. Den sponsrade europaturismen är ett försök att motverka den utvecklingen. Och då jag läser att deltagarna som väljs ut likt korrespondenter ska få möjlighet att berätta om sina resor i sociala medier ler jag igen. Fast inte vist och överseende den här gången utan på riktigt. Sedan går mina tankar till en 18-åring som genast måste tipsas om att möjligheter likt den här absolut inte får missas.

Jimmy Vulovic, litteraturforskare