Han sparar mitt nummer som “Ibrahimovic”: Peder Gustafsson, Phnom Penh

3:23 min
Utrikeskrönika 14 februari 2020.

Phnom Penh, fredag.

När jag häromdagen skulle flyga från Bangkok till Kambodjas huvudstad Phnom Penh fick jag uppleva något som jag inte varit med om på mycket länge. Nästan inga köer till varken incheckning, säkerhets- eller passkontrollerna vid Bangkoks flygplats. Det brukar vara långa köer med resenärer, men nu i coronavirustider så är det betydligt färre som reser.

Framför allt är det kinesiska resenärerna som fattas.

I stort sett alla som jobbade på flygplatsen bar mask för näsa och mun. Detsamma gjorde en majoritet av alla passagerare.

Det känns lite dystopiskt när alla går omkring bakom en mask och man vet inte riktigt vem man möter. Även flygvärdinnorna på planet bar mask och det var lite svårt att höra vad de sa när de pratade i högtalarsystemet innan avgång.

När jag landat i Kambodjas huvudstad Phnom Penh så möttes jag av en helt annan bild. Här är det väldigt få som använder mask. Det är heller inte samma domedagsretorik kring coronaviruset som det är i många andra länder i Sydostasien. Landets ledare premiärminister Hun Sen har offentligt sagt att det inte är någon fara och att ingen behöver vara rädd för coronaviruset i Kambodja.

Utanför flygplatsen hoppar jag in i en tuk-tuk för att åka in till stan. Föraren och jag pratar om sakernas tillstånd i landet. Det är få som har så bra koll som tuk-tuk-förarna.

Han berättar att det inte kommer lika många västerländska turister till Kambodja längre. Hans egen teori om varför, är att de kinesiska turisterna har blivit så många så de har trängt undan västerlänningarna

Under resans gång berättar föraren att han kört tuk-tuk i snart 18 år och har sett hur Phnom Penh har förändrats från att vara en ganska sömnig stad till pulserande storstad med allt fler skyskrapor. På vår väg genom den täta trafiken så passerar vi många stora byggarbetsplatser där man bygger nya höghus.

Jag frågar vem som kommer att ha råd att köpa lägenheter i de kåkarna och chauffören säger att de flesta lägenheter köps av kineser som ren investering.

– De bor inte själva där utan de flesta lägenheter står tomma. Det vore bättre om de byggde hus som vi vanliga arbetare har råd att bo i, säger han.

Han pekar mot ett bygge av tre stycken trettiovåningshus.

– Titta där, det här projektet har stått stilla i flera år. Den kinesiske byggherren tog alla pengarna och försvann. Det finns fler exempel på stora byggen där pengarna har tagit slut eller där byggherrarna har tagit pengarna och försvunnit, berättar tuk-tuk-föraren.

Plötsligt säger han:

– Du som är från Sverige, känner du Zlatan Ibrahimovic?

– Nej, men jag vet vem han är.

Föraren berättar att han läst om att någon hade vandaliserat en staty av Zlatan i Sverige, stämmer det, undrar han.

– Ja, det gör det, säger jag.

– Jag hoppas att de skyldiga får långa straff, man ska inte skända hjältar, säger han.

Han ser strängt på mig via backspelen.

Under zickzackandet genom trafiken berättar föraren att hans yngste son har en PSG-tröja med Ibrahimovics namn tryckt på ryggen. Nu vill grabben ha en ny tröja eftersom Zlatan spelar i Milan.

– Det kommer att bli dyrt, säger han och tittar på mig.

Jag fattar ganska fort att han är ute efter ett ”bidrag” till tröjan men nöjer mig med att säga:

– Vänta med att köpa en tröja, man vet aldrig, Zlatan kanske byter klubb snart.

Han nickar medhållande.

Framme vid hotellet byter vi telefonnummer så vi kan nå varandra, jag ser att han inte skriver mitt namn, utan “Ibrahimovic” när han sparar numret.