När en 23-åring dör: Caroline Kernen, Stockholm

3:00 min
Utrikeskrönika 28 februari 2020.

Stockholm, fredag.

Förra fredagen, för en vecka sedan, var jag i Hanau i Tyskland.

Jag stod vid en avspärrning med röda och vita band, och massor av blommor och ljus. Intill mig stod det flera personer som grät, otröstligt. Deras anhöriga försökte lugna dem.

På torget mitt i staden står det tusentals människor framför en scen.

– Rasism har inte någon framtid här, säger mannen på scenen.

Dagen innan sköts nio personer ihjäl inne på två barer, det utreds som ett terrordåd där man misstänker att motivet kan vara högerextremt.

I staden, och på torget är det helt tyst.

Vi rapporterar om dåden där människor dött. Är det åtta, nio, elva, hundra döda. Ni hör det. Men kan man ta in det? Jag ställer mig ofta den frågan.

På torget ser jag den sorgligaste bilden jag sett i hela mitt liv.

Pappan, förtvivlan. Hur han håller i fotot på sin son, på någon han burit på sedan han inte vägde mer än några kilo.

Det går inte att spola tillbaka tiden. Han kommer inte komma tillbaka, någonsin.

Anhöriga går i led. De står längst fram på minnesstunden. De har foton på unga killar som dödats. De är ledsna, arga, rädda, förtvivlade.

Han var så ung, upprepar de. Vad ska vi säga? Hur ska vi orka säga något?

Han är 23 år – nej, han var 23 år. Deras lilla kille. Han har en v-ringad rosa t-shirt och en svart keps på fotot där han lutar sig över sina knän.

Han finns inte mer. Han kommer inte att finnas när vi slutar rapportera om det här heller.

På kurdiska föreningen samlas anhöriga, kvinnor runt ett bord gråter. De sjunger och gråter. De är förtvivlade.

Jag och några andra journalister är där och spelar in. Jag klipper reportaget, jag klipper bort skriken och gråten i just det här reportaget.

Det känns för gamigt.

Kanske var det dumt? Ibland känner jag tvärtom, att det är precis just det som visar vad de här nio dödade personerna egentligen är.

Skulle du som lyssnar mer ha känt det som jag kände då? Räcker ens det om du hade gjort det?

Kan vi förstå? Kanske gör vi det ändå.

Jag kastats tillbaka till ett tillfälle då jag intervjuade en mamma här i Sverige.

Hennes son hade också dött, av en överdos. Han var också 23 år.

Kan du förklara för någon som inte har varit med om det här hur det känns, frågar jag i hennes kök.

Och hennes svar kommer direkt, liksom lite avbrytande.

– Man förstår. Alla som har barn kan föreställa sig den största mardrömmen. Om man ser en film när någon dör kan man sitta och gråta och så kan man sätta sig in. Man gråter, torkar tårarna, stänger av tv:n och sen är det klart. Så är det inte när det händer på riktigt. Då rullar det ju på, säger hon.