Mediekonflikt mellan USA och Kina: Björn Djurberg, Peking

3:15 min
Utrikeskrönika 24 mars 2020.

Peking, tisdag.

I skuggan av coronaviruset rasar en mediekonflikt mellan jättarna USA och Kina. En konflikt där journalister står i skottlinjen, när toppdiplomater avlossar hätska salvor mot varandra.

I februari, till exempel: tre journalister från amerikanska tidningen Wall Street Journal sparkas ut från Kina i vad som då var ett unikt drag.

Den officiella orsaken: En rubrik, i en debattartikel, som retat upp kinesiska myndigheter. Att ingen av journalisterna som sparkades ut haft något att göra med artikeln tycks haft föga betydelse.

Bollen nu på USA:s planhalva, som meddelade att flera kinesiska statsmedier inte längre räknas som medier, utan är ”utländska beskickningar”. Eller, som utrikesministern Mike Pompeo senare uttryckte det: ”Det handlar om propaganda, inte media.”

Klassificeringen innebar även antalet kinesiska utsända vid statsmedierna begränsades till max hundra, och 60 kineser tvingades lämna landet.

Det var därför kanske inte helt oväntat att Kina skulle kontra, men svaret fick ändå många att tappa många ändå hakan.

Journalistikprofessorn Keith Richburg i Hongkong till exempel, som själv i många år varit utrikeskorrespondent för Washington Post, sade med sitt typiska småskratt att ”USA avfyrade en bredsida, och Kina svarade med en atombomb.”

Vad var det för bomb då?

Jo, minst tretton amerikanska korrespondenter vid de tunga mediehusen New York Times, Washington Post, Wall Street Journal sparkas ut från Kina. En åtgärd som saknar motstycke, och mer kan komma, enligt kinesiska UD, som hissade reciprocitetens flagga.

Men frågan är om det här är ett spel som USA bör spela. I Kina finns det ju i princip ingen fri inhemsk press. Yttrandefrihet endast i teorin. De resursstarka amerikanska medierna fyller därför en viktig funktion – att leverera oberoende journalistik i Kina, om Kina.

Både för omvärlden och ironiskt nog även för kinesiska beslutsfattare, som annars riskerar helt fastna i den allt större ekokammaren av hårt hållna kinesisk medier, som gärna målar bilder i glada pastellfärger, men som sällan får utrymme att visa på samhällsproblem.

Och det hade väl varit på sin plats under coronakrisens första tid.

Så när nu Kina och USA i reciprocitetens namn offrar journalister, tävlar man ens om samma sak?

Journalistklubben för utländska korrespondenter i Kina skrev i en kommentar att ”journalister kastar ljus över världen vi lever i, men Kina riskerar att grumla sin syn.”