Utskällningar och dumförklaringar: Caroline Kernen, Stockholm

2:56 min
Utrikeskrönika 26 mars 2020.

Stockholm, torsdag.

Jag står i kön i matbutiken och är irriterad, eller nej, arg.

Efter att jag jobbat hemifrån och struntat i restaurangbesök och tunnelbanan i flera dagar på grund av coronaviruset, så ska plötsligt folk trängas här i kön.

Kan de inte bara hålla lite avstånd? tänker jag.

De trettonåriga glada tjejerna framför mig har inte någon som helst koll. De fattar inte att de måste hålla två meters avstånd till den väldigt mycket äldre damen som just nu betalar sina varor, tänker jag och vill nästan skälla ut dem.

Det finns risker med att isolera folk när det kommer till exempelvis våld i nära relationer och psykisk ohälsa. Det kan spä på jobbiga känslor, oro, ångest och frustration. Kanske är det därför det har varit lite argare den senaste tiden, inte bra här i matkön.

Det är utskällningar och dumförklaringar av folk som köper för mycket toapapper. Och sen är det utskällningar och dumförklaringar av dem som är så dumma så de tror att någon köpt upp allt toapapper, när det egentligen handlar om att väldigt många människor bara köpt lite mer än de brukar.

Det är också lite extra argt i min mejlkorg.

Kan coronafrustrationen skruvat upp tonläget lite där också tro? För den här veckan lät det lite som när folk ringde in till radion och var upprörda första gången en kvinna läste nyheterna. Jag är inte i närheten av de som är ordentligt utsatta för hatmejl men det är lite argt i inkorgen ibland, oftast när man pratat i P1.

Oftast pratar jag för fort, är infantil, obildad eller något sånt. Det är som ni förstår inte lika mycket klagomål om att prata för fort när man är med i P3. Där kanske folk mest är glada att de inte behöver öka farten på ljudet i appen tänker jag. Eller så är det för att den äldre generationen helt enkelt gillar att mejla mer.

Den här veckan var jag dock inte för snabb. Jag var för långsam. Jag lät nästan lite död, tydligen. Så jag tror egentligen inte att det har med farten att göra, när gubbarna ilsknar till.

Det är faktiskt ofta gubbar, utom ibland, när en gubbe brukar skriva under med sitt eget och sin frus namn. Som om de var två som satt där vid tangentbordet och skrev arga mejl.

Det är något intressant med den här ilskan som bara måste skickas iväg. Jag tänker på hur de där gubbarna inte tycker att jag fattar någonting när jag står där i matkön. Och då vill jag inte längre säga något argt till de där trettonåriga tjejerna som trängs. Trots denna väldigt speciella och pressade situation som vi befinner oss i, tänker jag inte säga till de här tjejerna att “de inte fattar något”.

Jag kan säga det snällt.

Så det kanske var tur att jag fick lite extra ilska i mejlen just nu så att jag blev påmind. För vi kanske behöver det lite extra mycket just nu.