Fåglarna tar inte paus: Lotten Collin, Bogotá

3:31 min
Utrikeskrönika 3 april 2020.

Bogotá, onsdag.

Jag vaknar av fågelkvitter, som alla morgnar den senaste veckan. Fågelarter jag aldrig sett förr samlas i det stora eukalyptusträdet utanför fönstret. I vanliga fall vaknar jag av skolbussarna, som börjar åka upp och ner för gatan redan klockan fem.

I den här åttamiljonersstaden utan tunnelbana tvingas många barn åka flera timmar i buss för att komma till och från sina skolor varje dag.

Nu är det tyst. Och avgasmolnet som brukar ligga som ett täcke över centrum är borta. Från köksfönstret ser jag konturerna på bergen längst borta i horisonten, som annars brukar vara suddiga av all smog i luften.

Grannarna i tegelhuset mitt emot har blivit mitt dockhus.

De längst upp har börjat odla på sin balkong. I lägenheten under står en medelålders man och diskar. Jag har aldrig sett honom diska förut. På kvällarna hör jag en pojke som spelar trumpet från fönstret, samtidigt som jag betar av alla kokboksrecept jag alltid avfärdat i brist på tid.

Colombia stängde ner hela landet långt innan dödstalen började nå Sveriges och Europas.

De apokalyptiska scenerna från resten av världen känns fortfarande ganska avlägsna. Hittills är det runt tusen smittade i ett land på 50 miljoner. Debatten här handlar om ekonomin, om när utegångsförbudet ska lyftas, när vi ska tillbaka till det normala.

Jag läser i tidningen att coronaviruset satt livet på paus. Men är inte det här livet?

En vän säger att hon aldrig känt sig som en bättre förälder, hon har slutat stressa och hittar på saker med sina döttrar hela dagarna. En kompis har börjat fermentera grönsaker, och en som aldrig knådat en deg bakar nu sitt eget bröd.

En granne säger att när det här är över ska han sälja sin bil, han har insett att han inte behöver den. Och semester – måste vi egentligen resa så fort vi är lediga? Det har varit så avkopplande att vara hemma med familjen, ha tid för långa samtal och tröga tankar.

Jag vet att det är medelklassens privilegium, att välja bort privilegier.

Det är inte lika trevligt att sitta instängd med flera barn i en pytteliten skrubb. Jag träffar colombianer som blivit vräkta när de inte längre kan betala hyran. Som förlorat jobbet, eller som måste jobba på gatan trots utegångsförbudet, för att kunna mätta sin familj. Venezolanska migranter som arbetar som cykelbud utan sjukförsäkring, och utan alcogel.

Men mitt i all mänsklig och ekonomisk misär som viruset skapat tänker jag att karantänerna också visar oss ett liv som vi och våra samhällen skulle kunna välja – de av oss som har råd och möjlighet att välja en vardag som gynnar vår planet och den biologiska mångfalden.

Och när parentesen är över, när någon trycker på play igen, när vi ska återvända till det normala, så hoppas jag att fåglarna fortsätter sjunga, att min granne fortsätter odla och att våra då coronafriska lungor kan andas luften i städerna vi valt att bo i.