Tillbaka till Rothenburg – när samtidens mörker sätter ljuset på dåtidens formuleringar

9:39 min
Att läsa samma text med några decenniers mellanrum kan ge två väldigt olika upplevelser. Det erfar författaren och översättaren Erik Andersson som återvänt till en essäistisk reseberättelse från 1893.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag 1990 skulle bli redaktionssekreterare på Ord och Bild ansågs det lämpligt att jag bekantade mig litet med tidskriftens historia. Den tillträdande redaktören Johan Öberg kom med en plastpåse som innehöll några spridda nummer.

Jag visste allt om science fiction-fanzines; jag hade koll på de viktigare kultursidorna; jag läste en del tidskrifter som Fenix och Embryo — men Ord och Bild visste jag inte så mycket om, trots att jag hade medverkat en gång med en dialog om mat.

Jag öppnade juninumret från 1893. Det första uppslaget bestod av två bilder: en Viktor Rydberg-byst och en sfinxmålning. Både sfinxen och Rydberg blickade mot mig och förbi mig. Sedan kom det ett reseminne från Rothenburg ob der Tauber.

— Jaha! tänkte jag. Nu skall vi se hur det är med Rothenburg.

Jag satte mig ner och började läsa. Det var väldigt intressant. Man fick veta ungefär var staden låg, hur den såg ut och hur dess historia hade gestaltat sig. ”Här finnes ock staffage för alla möjliga historiska fantasibilder, och Ni kan lätt glömma, att Ni verkligen lefver i slutet av nittonde århundradet”, skrev essäförfattaren entusiastiskt.

Det jag tänkte mest på var hur essän var skriven. Det fanns hos författaren en lugn förtröstan på att läsekretsen satt och väntade på hennes intryck från Rothenburg. Hon hade åkt dit för att se hur det var med Rothenburg, och nu berättade hon det.

       Men borde hon inte ha haft en frågeställning? Jag hade några terminers studier vid Göteborgs universitet bakom mig, och en sak som hade inpräntats i mig var vikten av att ha en frågeställning. Det var inget som kom naturligt för mig.

Den som hade skrivit om Rothenburg var Ellen Fries. Hon var en framstående feminist och den första kvinna i Sverige som blev filosofie doktor. Hon måste ha vetat allt om frågeställningar. Den här gången utgick hon från sina kunskaper om historien men skrev något annat än en akademisk text.

Vem läste då essän? Ja, om man får tro en blyertsanteckning på (första) tidskriftens omslag så hade mitt exemplar tillhört kontraktsprosten Johan Wahlfisk. Han var en närking med vida intressen: han skrev om Örebro stads historia och hemslöjden i Örebro län. Han blev nog glad när det kom en initierad essä om Rothenburg.

Vad fanns det för andra möjligheter för Ellen Fries? Hon hade kunnat skriva en reseguide: Rothenburg, Bajerns pärla. Hon nämner faktiskt vilket hotell hon bodde på. Eller en reseskildring: Rosorna i ringmurens rund. Om det nu finns rosor i Rothenburg; jag kanske tänker på Visby. En avhandling: Judarnas rättsliga ställning i det medeltida Rothenburg, för att låna en titel från universitetet i Würzburg 1976. En populärvetenskaplig artikel: ”Svenskarna som satte skräck i Rothenburg”. En del uppgifter om svenskarnas bravader under stormaktstiden letar sig in i Fries essä, till exempel att de stjälpte i sig 336 åmar vin, 204 512 pund bröd och 1 500 malter havre. Hon kunde också ha skrivit en kulturartikel: ”Varför talar alla om Rothenburg i dag?” Det finns ett starkt reaktivt drag hos dagstidningarna.

Tack och lov blev det essän som Ellen Fries valde. Jag ville också skriva en essä, kände jag. Tyvärr fanns det inga pengar till att skicka mig på en veckas vistelse i Rothenburg. Istället hamnade jag på socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby. Jag försökte rapportera därifrån på bästa kulturkonservativa sekelskiftesvis och gjorde inget för att mildra den skriande entusiasm över världsläget som ekonomerna uttryckte. Varken de eller jag anade att vi befann oss ungefär en månad ifrån 1990-talets finanskris.

       Ingvar Carlsson, Allan Larsson och Erik Åsbrink fortsatte sin verksamhet trots motgångarna, men för mig blev det här den enda insatsen som ekonomijournalist.

När jag nu läser Ellen Fries essä om Rothenburg på nytt så ser jag vissa saker som jag inte såg 1990. Hon börjar med att gå runt i stadens omgivningar och hon njuter av det mångskiftande landskapet:

Vinstockar och vinbärsbuskar, omgärdade ängar och åkerlappar, tallplanteringar och humleodlingar, skogsdungar och stora sandgropar, ingenting saknas i denna profkarta af mänsklig kultur.

Jordbrukets organisering är av mycket större intresse för mig nu än när jag var en ung göteborgare. När hon går upp mot ringmuren möter hon bönderna som skall hem efter marknaden: ”De flesta af gossarne voro blonda och blåögda med oregelbundna drag, blott en eller annan sydländsk typ”, men: ”Kvinnorna voro lifligare och deras typ mera sydtysk.”

Det här log jag nog bara åt 1990. Det är anmärkningsvärt att männen skulle tillhöra en typ och kvinnorna en annan — blandades de aldrig? —, men min inställning var att man fick hoppa över stycken om ras och folklynne om man alls skulle läsa texter från slutet av 1800-talet. Det var liksom ett passerat stadium, ungefär som alkemi, skallmätning och planeter i cirkelrunda banor.

Det är inte lika lätt att hoppa över sådant längre. Nu är politiken på nytt fylld av bondfångare och guldmakare. I Nordisk Familjebok står det att Ellen Fries personlighet kännetecknades av ”anspråkslöshet, ideell lifssyn, humor och utpräglad svenskhet”. Alla varningsklockor ringer vid ordet ”svenskhet”.

Jag läser Rothenburgessän igen. Varför nämns det inget om pogromerna i de historiska tillbakablickarna och varför syns inga judar i stadsbilden? I Rothenburg slipper man ”storstädernas avskum”, skriver hon, och det är inte tal om någon nöd ”i en stad med så rika gamla fattigkassor”. Hon nämner också att staden är ett protestantiskt fäste i det katolska Sydtyskland.

1990 såg jag det som en slump att Fries hade hamnat just i Rothenburg. Nu inser jag att det inte är sant. Hon åkte till Rothenburg för att det var en idealstad. Den var homogen, ursprunglig och medeltida. På 1930-talet anordnades bussresor dit för att det uppväxande släktet skulle få se hur en riktig tysk stad såg ut.

Nu kan förstås inte Ellen Fries lastas för att nazisterna älskade Rothenburg. Hon avled 1900, bara fyrtiofyra år gammal. Hennes sista essä i Ord och Bild trycktes postumt och hette ”Holländskt folklynne och holländsk konst”. Den är skriven litet på samma sätt som Rothenburgessän. Medan den tyska folksjälen växte fram ur den medeltida arkitekturen så kan man iaktta det äkta holländska i såväl den levande stadsbilden som i 1600-talsmåleriet. Holländaren är inte bara konservativ till sin läggning, utan i stort sett oföränderlig till sin natur. Mot slutet citerar Fries en rysk författare som sagt att ”utanför nationaliteten finnes hvarken konst, sanning eller lif”.

Ellen Fries vurmade för medeltiden och för folksjälen på ett sätt som inte direkt sprider någon värme nuförtiden. Illa är det också att hon visar sig vara ett så dåligt exempel på det förutsättningslösa skrivande som jag hade tänkt utropa till essäns främsta egenskap. Det enda jag kan glädja mig åt är att min egen essä, så här i de sista skälvande sekunderna, i sitt nederlag hävdar sitt oberoende.

Erik Andersson, författare och översättare