De röda flaggorna är ett rop på hjälp: Lotten Collin, Bogotá

3:00 min
Utrikeskrönika 7 maj 2020.

Bogotá, torsdag.

Och jag drömmer om en utflykt till parken, drömmer om att få gå till grönsaksmarknaden, drömmer om att få träffa vänner, drömmer om att gå en sväng även när det inte är kvinnodag.

Här i Bogotá får kvinnor bara gå ut på jämna datum, och män på udda – och ja, då bara för att handla mat eller mediciner, alla andra promenader är strikt förbjudna. Åtgärden är ett sätt att minska hur många som rör sig på gatorna, säger borgmästaren, och för att polisen lättare ska kunna kontrollera vem som har rätt att gå på trottoaren och vem som ska skickas hem med böter.

En timmes motion utomhus tilläts häromdagen, men inte för barn. Lekparkerna är stängda, och ettåringen pekar förvirrat mot rutschkanan som är invirad i förbudstejp. I mataffären säger vakten plötsligt att barnet måste ha munskydd på sig för att jag ska få komma in med vagnen. Det spelar ingen roll att jag försöker förklara att jag knappt får på honom en solhatt.

I mitt kvarter syns inga röda flaggor. Vi har det långtråkigt, ibland kaotiskt, och vi saknar parken. Men vi hungrar inte.

I södra Bogotá har alltfler människor börjat hänga ut röda trasor, handdukar, t-shirts, som ett rop på hjälp. Ju längre söderut jag åker, desto fler röda flaggor ser jag. Uppe i kåkstaden El Divino vid Bogotás slut har Marisol hängt upp ett rött gammalt linne på en pinne från taket. Hon, som stolt drev sitt eget snabbmats-stånd i norra Bogotá, precis intill reklambyråer och banker, har nu inga pengar kvar. Och ingen mat. Ensamstående med fyra barn har hon börjat gå till bagerier i kvarteret för att tigga gammalt bröd, som hon blöter i sockervatten för att dämpa hungern.

Jag säger åt barnen att sova länge, och gå och lägga sig tidigt, för att spara in på frukost och middag, säger Marisol, och gråter. Av skam, och desperation. Alla i El Divino frågar samma sak: Var är regeringens utlovade matkorgar, var är bidragen till oss som inte kan sitta hemma två månader utan jobb?

I förrgår meddelade presidenten att karantänen förlängs till den 25 maj. Nyheten kommer som vanligt några dagar innan utegångsförbudet var tänkt att hävas, på måndag. Enligt presidenten måste man få mer tid att ordna intensivvårdsplatser, respiratorer. Men Marisol vet inte hur hon ska klara sig tre veckor till. Jag får inte jobba, men jag tvingas ju ändå ut och tigga. Valet jag har är att riskera att dö av viruset eller att dö av hunger, säger Marisol.