Händer 1: Handen sitter i hjärtat

10 min
Hur ser en hand ut för någon som är van vid att betrakta händer ur alla olika synvinklar? Hör handkirurgen Hanna Frosts vindlande essä.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När man läser till läkare lär man sig handens plats är nedom armbågsbenet och strålbenet. Att handen är en förlängning av hjärnan och har en stor och viktig plats i känselbarken. Men vad man lär sig efter läkarutbildningen, är att handen har en egen plats i människans hjärta.

När man ska lyssna på en babys hjärta kupar man handen över dess hjässa för att lugna den. I stetoskopet hörs hur babyns ökade hjärtslag saktar ner. Handen och hjärtat hörsammar varandra, redan under vår första dag. Med barnahänder klamrar vi oss senare fast vid vår systers hår och i vår fars armar. ”Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar”, skriver Edith Södergran. Vid livets slut överlämnar vi våra döda i Guds händer. När Thomas Buddenbrook faller skriver Thomas Mann att: ”Hans händer, i de vita glacéhandskarna, låg utsträckta i en vattenpuss.”

Som handkirurg är det som om blodfläckarna inte går att tvätta bort. Inte handgripligen, för händer exsangvineras före operation. Varv efter varv av gummilinda viras runt armen för att pressa tillbaka blodet mot hjärtat innan blodet stängs av med en manschett på överarmen. Det går inte att se och akta alla små strukturer med kniven om patienten blöder.

Händer är det första jag ser hos en människa, men många konstnärer verkar inte gilla dem. De göms i klädveck och bakom föremål. Det är talande att de mest underbart skildrade händerna är kriminella: Hades händer i Persefones lår i kejsarsalen på Villa Borghese i Rom, skulpterade av Bernini. Stenen är som hud, bara blekare. Nagelplanens rotation är perfekt, ringfingret lite snedare än långfingret. Marmorn återkastar ljuset över sträcksenorna.

Manus på latin betyder hand. Likadant klingar sanskrits manus, som har gett upphov till engelskans man, isländskans manneskja, och vårt människa. Bildliga uttryck där hand står för en hel människa finns i många språk. Kungens hand; min högra hand. Ur latinets hand kommer ord som manuskript och manual.

Tillbaka till Villa Borghese. I salen bredvid står Berninis Daphne. Hon står med händerna förtrollade. Ett bladverk i marmor är inympat på fingerblommorna, så tunt att solen silar genom det. Daphne flyr genom att förvandlas till ett lagerträd. Också vi flyr, bakom närmsta buske, ut i skogen, ner i trädgårdslandet. Vi dras till jord under naglarna, som om vi skulle kunna gräva oss in till kärnan där all längtan upphör och bli helt organiska.

En ung kirurg gör våld på sig själv. Hjärtat bultar, pådrivet av ansamlat adrenalin. Med tiden blir vi lugna och metodiska. Vi smeker fram nerverna med kniven. Genom de kirurgiska lupparna framträder ett underhudslandskap. Fettpärlor glänser i ljuset. Vi lär oss laga det mjuka och det hårda. Till handkirurgen kommer händer som blivit krossade och hackade, skjutna, skurna, sågade och sprängda. Bitna, brända, stansade och smälta.

Gräs och kvistar har jag hämtat ut när jag har opererat. Glas, porslinsskärvor, färg och trä. Kulor som inte är av silver. Spik som fastnat. Tandsten från stora hundar.

Det som känns obehagligast för mig som handkirurg är märkligt nog det minsta ingreppet. Evulsio på latin. Urdragning av fingernaglar. En ny nagel växer ut på 60 till 180 dagar. På operationsavdelningen är patienten  fullt bedövad. Kirurgen lossar nageln längs ena sidan med skalpell, rullar ihop den som en madrass över nagelbädden, och skär loss den andra randen. Även operationssjuksköterskor som sett de mest förfärliga handskador kan välja att se bort. Smärtan är avväpnande, och det är också som om avnaglingen lämnar en medmänniska skyddslös. ”Livet är att välja”, skriver Karl Vennberg i en älskad dikt, ”mellan betongmuren // och de sönderklösta naglarna”. Avnaglad och vingklippt.

Rut Hillarps Tristan rodde med Isoldes mors salvor ännu väsandes i såren. Handkirurgens patienter rullar eller går. Salvkompresser läggs för att förbanden inte ska fastna. Försäljare av förbandsmaterial suckar över oss kirurger, som envisas med kompresser över våra operationssår. Kompresser, gasbinda, kalkgips, mera gasbinda. Det finns inget vetenskapligt stöd för något avancerat om huden väl är sydd. Det enkla är bra och finns till hands.

Hur blir du hel när du är trasig? Ja, om ögonen är själens spegel står vägen öppen också i den andra riktningen. Själen kan projicera ut kroppen genom ögonen. Genom så kallad spegelträning kan man lura hjärnan att den andra handen finns och känns och rör sig som den ska. Visualisering kan få amputerade spökhänder att lossa sitt smärtsamma dödsgrepp. Bedövningssalva över hud med normal känsel kan väcka hjärnans reservkraft ur sin slummer, och förbättra känseln i skadade områden. Malmös handkirurgiska forskargrupp har blivit ett nav för nervskadeforskningen. Jag undersökte om våra kärlekshandtag kan läka skadade nerver genom att flytta stamceller från det kroppsegna fettet. Men det är en egen bok och en annan berättelse.

Våra händer manifesterar hjärnans och naturens asymmetri. Höger-vänstersymbolik förekommer överallt i historien. I det klassiska Grekland delades mat upp i kategorier, och stapelmat – sitos - åts med vänster hand, medan opson - fisk, kött och lök - åts med höger. Våra händer är ytterligheter, men hela människokroppen är uppdelad på detta sätt. Att våra hjärtkammare har olika funktioner är förståeligt, men bara en av fem människor kan vifta på öronen, och av dem som bara kan vifta på det ena örat är det dubbelt så vanligt att kunna vifta på det vänstra. 60 procent klappar helst i händerna med vänster tumme överst, och ungefär 90 procent är högerhänta. Andelen vänsterhänta har ökat sedan 1900-talets början, och är lite vanligare hos män.

Med undantag för viss roterande mekanik är i princip alla skruvar högergängade och drivs in medurs. Men glödlampor på tåg och hotell har varit vänstergängade för att försvåra stöld, och vänstergängade skruvar lär ha använts i kistor. En eftergift för rädslan. Då blir det både svårare att öppna dem utifrån och lättare att öppna dem inifrån.

Vad lär vi oss av våra händer, med vår övertygelse om naturens enhetlighet? Människan drar lätt paralleller mellan nära och fjärran objekt. Lär vi oss att ensam inte är stark, att samarbete är nödvändigt? Eller omvänt: höger-vänster, ren och smutsig, hög och låg. Vore tvåsamhet och dualitet så förekommande om vi alla vore flerhänta?

Handen på hjärtat. Hur många hårstrån kan du inte stryka med din handflata? Vi kavlar upp ärmarna och satsar helhjärtat. Vi tvår våra händer och tar hand om varandra. Det är bättre med en fågel i handen. Handen finns i språkets hjärta, och har format det. Den har hackat runorna, stämplat kilskriften, ristat, glödgat, skrivit.  En penna i hjärtat och du är död. En penna i handen och du kan leva för evigt.

Hanna Frost, handkirurg och författare