Nu kan jag bli arg på brittiskt vis: Daniel Alling, London

3:03 min
Utrikeskrönika 2 juni 2020.

London, tisdag.

Den minnesgode kanske kommer ihåg att jag i höstas uttryckte en önskan om att kunna bli arg på brittiskt vis i allmänhet? Och in synnerhet som den gänglige och traditionellt välklädde torypolitikern Jacob Rees-Mogg.

Jag berättade i höstas hur jag under den mest intensiva brexitdebatten imponerades av att politikerna i parlamentet trots det väldigt höga tonläget ändå hela tiden höll sig till en viss artighetskodex.

Mest imponerades jag i detta avseende av just Jacob Rees-Mogg som kan reta gallfeber på sina motståndare genom sin blotta apparition, sin avmätta, högtravande så artigt klingande ilska på nästan karikatyriskt vacker engelska.

Mina försök hittills att bli arg som Mr Rees-Mogg har dock i ärlighetens namn blivit ömsom vin ömsom vatten.

Men så häromdagen hände det.

Här i London har mitt gym varit stängt sen i slutet av mars.

Men beach 2020 bryr sig ju föga om det, sysslorna måste skötas, så jag har införskaffat såna där styrketräningsband som man kan fästa i en dörrkarm eller i ett träd och sen styrketräna med sin kroppsvikt som tyngd.

Och i den ljumma söndagskvällen gick jag ut på det lilla torget i närheten och fäste träningsrepen i ett träd med hjälp av ett fästband som gick runt två nära varanda sittande trädgrenar.

Jag hade gjort några hårda ryggövningar och stod och pustade ut när en brittisk lady kom förbi och sa:

– These trees are not here for this type of equipment, it can hurt the roots, I'm afraid.

Hon menade alltså att det jag höll på med kunde skada trädets rötter.

Mitt pre-brittiska jag hade inte tvekat att säga något snäsigt, irriterat tillbaka, något i stil med, snälla du, lägg dig inte i.

Jag kände visserligen att jag blev irriterad, trött som jag var, men jag hörde mig också svara:

– Oh, hello, the roots, are you sure?

– Yes, I'm sure, I heard it on the radio, sa ladyn.

Hon hade alltså hört på radion att trädens rötter kunde skadas av att man fäste något kring trädens grenar på det sättet. Detta trots att min anordnings fästband inte lämnat minsta spår ens i trädens bark.

Jag kände hur vi inte gillade varandra riktigt, men att vi ändå behöll artigheten i den fortsatta diskussionen.

Jag insåg dessutom när jag skulle påpeka att om något kunde skadas så var det väl barken, inte rötterna, att jag inte kunde det engelska ordet för just bark.

– I would have thought that if something this part of the tree, sa jag och pekade på barken och hon fyllde artigt, irriterat i:

– The bark, you mean.

– Oh yes, the bark, sa jag, could be damaged.

– No, if something the roots, insisterade damen.

Det är ju möjligt att hon har rätt, jag vet inte, den som vet får gärna mejla mig, men för att få slut på diskussionen sa jag att jag skulle träna färdigt den här gången och sen ringa kommunen och fråga om rötterna skadades.

– Is that okay with you? frågade jag.

– Yes, indeed, sa damen och gick.

Jag tror faktiskt att jag åtminstone hade fått godkänt av Mr Rees-Mogg.