Vem vill ändra åsikt? Lotten Collin, Bogotá

3:25 min
Utrikeskrönika 22 juni 2020.

Bogotá, måndag.

Och jag tänker på hur svårt det är att ändra åsikt. På ett personligt plan, eller som en hel nation. Är det stolthet? Eller en reaktion på att vi lever i en svartvit värld, där en svensk epidemiologs försök till självkritik genast blir en världsnyhet. Där ingen verkar våga ändra åsikt ens på marginalen, eftersom det blivit ett personligt och politiskt nederlag.

Jag märkte det hos mig själv först, hur jag så snabbt intog en av ringhörnorna. Jag suckade över orimligheten i att stänga ner ett helt land efter ett fåtal coronafall, som Colombia gjort, att tvinga människor att sitta inomhus på en kontinent där huset delas med många människor på liten yta, och där de flesta saknar besparingar.

Och så avfärdade jag andras predikan om hur ansvarslöst det var av Sverige att låta barnen gå i skolan, låta människor motionera utomhus, och utan munskydd! Jag som sällan känt mig särskilt svensk föreläste plötsligt om Sveriges holistiska syn på folkhälsa i sociala medier. I efterhand skäms jag faktiskt lite.

För jag har nog ändrat åsikt. Över 5 000 döda i ett land på 10 miljoner? Det är väl inget att vara stolt över. Precis som siffran 16 miljoner. Det är FN:s prognos på hur många människor i Latinamerika som kommer hamna i extrem fattigdom till följd av viruset och utegångsförbuden. Inte heller något att stoltsera med. Men här sitter vi, låsta i våra nationella och personliga positioner, oförmögna att lära oss av varandra, att ändra åsikt eller strategi… för hur skulle de se ut?

I Colombia biter inga motargument på de som anser att skolorna måste vara stängda hela året ut, för att skydda barnen. Presidenten upprepar i sina tv-tal att barnen måste hållas hemma för att inte riskera att smittas, men beslutade samtidigt att kickstarta ekonomin med tre momsfria helger för att stimulera detaljhandeln. Det blev kaos i affärerna när colombianer i fredags plötsligt skulle fynda allt de inte köpt på tre månader. Borgmästare över hela landet ber nu regeringen att ändra sig, för att undvika samma virusvänliga trängsel de kommande helgerna. Men… regeringen vill inte ändra sig. För det vore ju ett nederlag.

Jag tänker att det är underligt, att vi inte kan ändra åsikt ens när verkligheten ändras, när virusets följdverkningar hela tiden ändras.

En vän frågade i veckan: "Men vänta… det låter som att du ändrat dig? Är du inte lika kritisk till utegångsförbuden längre?" Jag kände hur det tog emot att svara: "Tja, jag tycker fortfarande att karantänen varit allt för hård mot barnen… och bristen på ekonomisk hjälp till de fattiga är en katastrof. Men i övrigt – ja, har jag nog till viss del ändrat åsikt."

Är det så illa då?